skriver av mig
jag klarar kanske att gå upp i vikt själv, iallafall en bit. jag kan tillåta mig själv och jag vill få tecken av kroppen att den fungerar och mår bra. mycket tack vare dig, tänker på dig alldelses för mycket. och önskar att jag fick krama dig nu, vara i din famn. men min vikt och fortfarande barnsliga kropp som aldrig har fått chansen att utvecklas till en kvinnokropp gör att jag måste hålla mig undan och gömma mig. Fast jag snart fyller 20. och du ett år ärldre. hatar att jag är begränsad, att jag måste hålla mig undan. och att de ändå aldrig skulle gå. att jag inte kan ut och träna i min kropp, att den bryts ner och förstörs. att jag inte kan umgås helt normalt med människor utan att tänka på matsituationer, att allt kretsar runt mat och vikt. samt min rädsla som hela tiden backar mig, bygger upp hinder. om att jag ska bli ful äcklig, ingen kommer någonsin kunna tycka om mig. rädd för vad du kommer tycka, om jag helt plötsligt en dag dyker upp med tio kilo till på kroppen och ser fet ut. att jag har tappat insikt och förlorat kontroll helt, inte bryr mig längre... Vill bara att du ska få veta att du ändå är den som just nu får mig motiverad, du som jag totalt gjort bort mig för nu. Du vet att jag är kär i dig och jag vet att du inte känner samma. men nu spelar det ingen roll, du får vara min skimmrande stjärna på natthimmlen. du har gett mig mer än vad jag har gett dig, och jag tycker om dig så mycket och jag önskar att jag kunde vara något för dig. jag vill så gärna ge dig något, så jag hoppades på att du fick självförtroende av allt det som jag sa till dig. även om jag var pinsam och patetisk så kom orden direkt ifrån mitt hjärta. och som jag sa... du är den finaste jag vet.
3 saker och ett faktum
1 jag har skickat ett brev och väntar på besked
2 anorexian ska besegras föralltid
3 jag tror jag är kär
jag har gått ner i vikt, ser benranglig ut igen. byxorna hänger
saknad av trygghet
Två tranor i skyn, sida vid sida
oskiljaktiga
aldrig ensamen
Fotografier
Har sett på gamla bilder, och funderat vem hon var. Hon som ser in i kameran med livlösa ögon och själslös som ett spöke. Livet är påväg att falla ur hennes kropp, för den är så tanig. Bara ben och knosor som göms i tyg, och i hennes huvud snurrar en roulett av mat, mat och mat. Kontroll och diciplin.
Vem hon var? var jag hon... Jag känner inte igen mig och kan inte förstå hur något kan greppa tag om en så hårt att man är beredd att låta döden segra för en känsla av kontroll.
