EGO
jag vet att det finns tecken
jag känner i min själ när jag vandarar fel
när begär och lätta vägar lockar mig
när jag gör fel
när jag är egoistisk
kärlek gör mig egoistisk
när jag inte når den
jag tappar bort mig själv
blir något jag inte vill
jag ska klättra på stegpinnar som är stabil, hel och ren
istället för det pinnar som är skör, som kan falla och aldrig tar mig hela vägen upp
vägen till himlen
hjärtekras
orolig i själen eller smärta i hjärtat
saknad av någon
saknad av dig
jag är kär
som vanligt
igen
igen
i någon som inte känner samma för mig
i någon som inte vet
i något omöjligt
t♥
maj
Det är otroligt hur tiden har gått... hade glömt den här lilla bloggen. inte glömt, kanske förträngt. jag har inte anorexia idag, det är bortblåst. ätsörningen finns delvis kvar, men jag kan erkänna det. jag förnekar inte, som jag gjorde förut. jag har små problem som slipas bort med åren, slipas bort med glädjande stunder. vänner som får mig att skratta, en kille som får mitt hjärta att banka, fåglarna som sjunger ute i våren. solen som värmer, som jag såg förut men inte kände. nu kryper den innanför min hud och värmer. talar om att i slutet blir allt bra.
jag har vandrat och vandrat och nu kan jag vända mig om på berget och se ner på stigen på vägen jag gått. jag ska fortsätta att gå, jag tänker inte stanna. nu vet jag vad livet handlar om... lite mer. jag är inte helt ensam och människor finns runt mig, precis som jag ska finnas för dem. jag har insett så mycket. trotts vad den här anorexian har tagit av mig så måste jag säga att på ett konstigt sett har den gett mig mycket. den har fått mig att växa och inse saker. jag ska fortsätta vandra, nu är det dags att gå vidare och ta nästa steg i livet.
leva tonnårsliv, fast jag snart är tjugo. men bättre sent än aldrig.
kärlek till dig, om någon läser här. då känner du mig bättre än någon annan. fast du förhoppningsvis inte vet vem jag är ♥
