det gör så ont. rispar mig i huden men de gör ändå ont. ser hur blodet sipprar fram men ändå känner jag mig tom. vill orka ge kärlek till min familj och mina nära. men jag faller och orkar inget. jag är svag och vek. döden får mig. döden får ta mig. just nu faller jag tom till intet. för äcklig för att finnas till. för äcklig och värdelös. jag ryser vid tanken av mig själv. jag vänder mig bort från allt för att ni ska slippa dras med mig. men allt jag gör blir bara fel. jag känner mig tom men panikfylld. egoistisk. egoistisk! hur kan jag tänka bara på mig. folk dör ute i världen, folk svälter, folk blir misshandlade, dödade, lever i misär. och jag som kunde haft livet lider varje dag. varför tackar jag inte gud. varför har jag inte styrkan att vända mg mot solen och ta emot kärlek och ge vidare. varför kan jag inte resa mig upp. varför förlorar jag. vill jag inte tillräckligt. jo det vill jag men ångesten är så vidrig så jag blir ett med den. jag är vidrig. hela jag. och jag måste ändra de här. men först ska jag straffas. vill skära hela armarna men vet att jag får skämmas sedan. vill blöda ihjäl här på golvet och känna något. men så egoistisk får jag inte bli. det är nog nu.

nog.

imorgon är en ny dag. och från och med nu kommer jag aldrig att äta något när de känns obehagligt och fort. allt måste ätas kontrollerat annars kvävs jag i ångesten som idag. nu.

25/ 7 -2015 jag lovar och svär för mig själv.