jag är 22 år, sedan jag var 15 har vi hängt i hop. ätstörningen och jag, på olika vis. vi har mognat tillsammans, nu är jag äldre och den tycks vara starkare än någonsin. jag lever i en vardag där allt kretsar kring den, där jag är styrd i ett fast grepp. men samtidigt känner jag mig trygg och att jag har läget under kontroll. men det har jag inte, jag kanske hamnar på tvångsvård igen. och sker det, tar jag nästan heldre livet av mig. jag var inlåst ett år sist, nu är jag rädd. livrädd för att hamna där igen, tvångsmatas och bli äcklig. känna hur ångesten tömmer mig fullständigt, känna hur den dödar mig. hur jag torteras. jag är rädd, men tränger bort att jag inte kan hamna på tvångsvård. imorgon är en ny dag, så ser mina dagar ut jag lever på ett litet hopp och en bortförklaring om att imorgon blir bättre. som att jag skulle vara stark nog att vända på det. och äter jag bra, blir ångesten arg. då gör det ont, kvider i mig. jag bönar och ber och försäkrar mig om att jag inte ska äta så nästa gång. jag måste ha ränat innan helst, eller promenarat. rört på mig hur som helst, och ska jag äta hemma med familjen krävs det att jag verkligen är riktigt hungrig.

 

men när jag sedan ätit och vi sitter där, vänds jag ut och in på några sekunder. ångesten och ätstörningen tar ordet, jag försvinner. blir okoncentrerad, arg, grining, ledsen. planerar hur jag ska göra för att förbränna. hur jag ska träna, eller komma undan nästa måltid.

 

jag tampas och slåss i huvudet varje dag, minut, sekund. Jag vill ju inte de här, detta liv tär på mig och värst av allt på min familj. Mamma och pappa som jag älskar er, och jag skulle kunna offra mitt liv för er. men det skulle inte göra er lyckligare. skulle jag ta livet av mig skulle jag på så vis ta allt ifrån er. det skulle jag aldrig kunna göra, jag önskar ni fick se mig glad och frisk. jag kämpar för er, och ni hjälper mig mer än vad ni tror. jag älskar er mest i hela universum, ni är slagen i mitt hjärta.