hej sista oktober
det känns lite som att jag inte orkar längre. gnistan är borta, precis som pappa sa. jag har nog aldrig kännt mig mer uppgiven än just nu. livet känns meningslöst. jag som alltid har haft ett litet ljus eller gnista då allt varit mörkt, men nu är den liksom släckt. den finns inte. jag känner inte igen mig själv på något sätt. hur kan jag bli arg, irriterad på mormor? på mamma på pappa? på farmor? på de på jobbet? på kompisar?
hur kan jag bli arg på de som vill mig väk, på de människor runt omkring mig som skapar mening i mitt liv. som jag måste dra mig undan, jag gör det mer och mer. vet inte vem jag är, när jag ser mig i spegeln blir jag rädd. och vet inte vem som står där, jag ser ingen framtid längre. det är så svart. så mörkt. jag längtar till att sova, rädd för att vakna och möta morgondagen. ångesten som hänger över mig som ett täcke, allt jag måste göra allt jag knappt klarar längre. kroppen skriker och tänker ständigt på föda, finns ingen ro. är rädd för att vara ensam men rädd för att vara med andra på grund av maten, rädd att äta för mycket i båda fallen. för kroppen klarar snart inte. den skriker och ibland har jag hetsätit, det har varit så hemskt. jag har funderat på att avsluta livet då de hänt, men att göra det mot mamma och pappa kan jag inte. jag kan inte.
när jag är själv äter jag nästan mera, vet inte varför det är som jag inte har samma kontroll. och samtdigt är jag livrädd för att vara med andra som ska påverka att jag ska äta mycket och förlora mi kontroll. jag känner mig äcklig hur jag än gör, det river i min själ varje dag. och jag orkar inte snart, träningen är ett måste. har ja inte tränat är jag inte värdig att andas, men kroppen klarar inte ens mitt träningsprogram den viker sig och lägger av snart så jag har kortat ner den. vilket ger mig ännu mera ångest.
alla trycker på farmor, min faster och såklart mamma och pappa. och vänner. du måste söka, du måste ha hjälp. snart dör du, du försvinner, du tynar bort. mitt ansikte har blivit knotigt, rynkigt och näsan ser stor ut och ögonen insjunkna och klotiga. jag kan inte skratta längre, har glömt vad det är. hur det känns och framförallt varför man skrattar. inte ens le orkar jag, jag grimarserar ont då jag går här ute på gatorna. då de hugger i hjärtat och krampar i bröstet, då benenn viker sig och det snurrar i huvudet.
imorgon ska jag jobba, ta hand om andra. vilket min förmåga inte klarar riktigt men ändå gör jag alltid ett bra intryck. men snart orkar inte sinnet hålla sig vid liv. att lyssna till andra, ta hand om dess problem och laga mat till andra då jag själv svälter ihjäl. oroa mig över andras små skråmor och lyssna till någon som har ett litet blåmärke eller har ont i höften. det går igenom mig som luft, men med mitt hjärta gör jag allt jag kan för att stödja stötta och finnas för andra. komiskt att jag är den som är döende.
imorgon är jag rädd för, morgonen att ställa klockan kliva upp och träna. hinna med alla procudurer innan halv elva då jag ska vara redo och gå till jobbet. det blir tufft. psykiskt, fysiskt. klarar jag morgondagen kanske jag mår lite bättre.
men hör och häpna jag har sänt in en ansökan till stockholms ätstörnings central. jag var helt ärlig i mina papper. vet inte om jag kan ta emot någon behandling, känns inte som att jag klarar av det. samtidigt klarar jag inte av detta heller. jag vet varken in eller ut.
