Det gör ont.. ont att finnas till. Ont att leva, jag är en skugga, en vålnad som inte länge lever. Det går inte längre. Idag mötte jag på två gamla klasskompisar i stan när de kom upp för rulltrappan på hm. Jag stod där med med en hög kläder i famnen, letar förtvivlat efter kläder som inte ramlar av. Inte som är fina utan som håller sig uppe.. Hej. Tystnad. Stelhet. Osäkerhet om vart vi hade varandra. Men efter något skratt känndes allt som vanligt igen, jag kände mig som Johanna med solljus och fågelkvitter runtomkring mig för ett ögonblick. Den där Johanna som levde och fnissa sådär så det bara bubblade ibland. Men nu var jag svart, tom, hård och kall. I mitt skal. Vi hade ju knappt setts på två år, nu är allt så annorlunda. Den mörka världen har tagit mig och det speglar sig utåt, trotts att jag försöker måla upp ett skal med färg. Men ni kände väl knappt igen mig, vem är hon. Det är ju bara två år sedan. Vad har du tagit vägen och vad har du gjort? Försiktiga frågor som ville veta men samtidigt inte röra upp något känsligt. Jag kan knappt umgås längre med någon, mörkret tillåter mig inte fast jag vill. Hade vi stått där för två år sedan och pratat om den festen hade jag stuttsat upp och ner och längtat, varit på samma plan som er. kännt spänning och glädje, men de känslorna existerar inte längre. Jag minns inte känslan, jag vet att ni verkligen menar att ni vill jag ska vara med på fredag. Och det vill jag Johanna innerst inne också men det spelar ingen roll för det tillåts inte. Jag kan inte, det är bara så det är. En annan vän ville ses imorgon mellan 12-14, men bara det känns svårt att planera. Allt måste stämma för mig med måltider och träning (framförallt) Men hur mycket jag än planerar och försöker få det perfekt så blir det aldrig det. Utan ångesten besöker mig dagligen och allt jag gör blir fel. För att sammanfatta detta inlägg: solen i mig har slocknat, fåglarna har tystnat och snart orkar jag inte mer. På riktigt