Jag förstår att du inte vill ses.. Hur attraktivt är ett benrangel.Nu är jag nere på 39 igen. Trotts att jag äter väldigt mycket. Men jag tränar och kroppen slitet ont och verkar ständigt brytas ner. Min ångest gör att vila är förbjudet och jag är kvar i samma spår. Äta träna äta träna äta..och jag tappar kilo på kilo. Jag vill träffa han, en kille som det kändes så bra med. Vi sågs på ett Cafe och det var något speciellt. Och jag vill inte välja sjukdomen framför allt nu. Jag vill välja livet. Därför sätter jag ätstörningen på spel, jag utmanar den. Den vill inte att jag ska träffa någon, speciellt ingen kille att få känslor för. Fika, äta och tillåtas det. Nej men jag ska utmana den. Problemet lyder som första raden. Vem vill vara med ett äckligt benrangel?

Jag älskar dig världens bästa mamma. Det finns ingen bättre mamma än dig, du lyfter berg för min skull. Och jag önskar jag kunde ge dig styrkan från alla universums stjärnor. Jag älskar mer än vad det finns ord till.

Vi gråter, det är som att det regnar inne i lägenheten. I vårat lilla hem, stora mörka regnmoln hänger över oss. Vi har inget att hämma oss under. Så våra själar gråter tillsammans. Mamma dricker vin och gråter. Jag håller mig här hemma fast ätstörningen skriker att jag ska åka till min lägenhet. Där jag får bestämma, där jag kan motionera, träna och äta som jag vill. Men jag har inte hjärta till det idag. Mamma är förkrossad och pappa lika så. Deras känslor är okontrollerade och de vet att jag snart kanske dör. Men i mitt huvud snurrar ångest och oro. Ångest för måltiderna, stilla sittande. Svårigheter att träna inne på mitt rum. Paniken växer sig.. gror av regn från tårar. Vi satt vid köksbordet och grät.. varför ska det vara på de här viset. Jag vill vara fri och bestämma över mitt  liv utan att andra påverkas. Och nu gör jag detta mot de jag älskar mest i hela världen. Jag är en egoist. Men jag har inget val jag måste leva såhär. Fast det regnar. Jag är så ledsen. Mitt hjärta har krossats i bröstet för det gör så ont att se er gråta. Den smärtan är de värsta jag vet 

Livet.. förstår mig inte på det. Ibland orkar jag inte, varje andetag känns tungt. Och ibland är det som om jag vaknar till liv och börjar se igen. Allt vackert och fint som finns här i livet. Det är en gåva och jag har så mycket att ta till vara på. Livet är vackert när jag vågar låta solen skina på mig. Gemenskap av vänskap och kärlek är det finaste som finns. Jag ser då meningen.. som jag dagligen grubblar över. Meningen med livet 

Det är knappt jag orkar, ta fram telefonen och skriva. Logga in här. Jag orkar inget längre, träna och planera måltider. Så att inget kommer i kläm.  Vara ute, röra på mig och min en timmas styrketräning om dagen räcker inte längre. Det kryper och skriker i min kropp. Jag orkar inte. Snart dör jag. Finner inga ord ens.. fast jag har massor att skriva. Massor jag borde tömma ur mig. Men kraften är slut,  dagen är färdig lämpad och nu ska jag genomlida natten och invänta nästa krig imorgon. Det är inte jag som styr, skulle jag gjort det skulle det aldrig sett ut såhär. Snart känns döden som jag känner är nära som en befrielse. 

Det gör ont.. ont att finnas till. Ont att leva, jag är en skugga, en vålnad som inte länge lever. Det går inte längre. Idag mötte jag på två gamla klasskompisar i stan när de kom upp för rulltrappan på hm. Jag stod där med med en hög kläder i famnen, letar förtvivlat efter kläder som inte ramlar av. Inte som är fina utan som håller sig uppe.. Hej. Tystnad. Stelhet. Osäkerhet om vart vi hade varandra. Men efter något skratt känndes allt som vanligt igen, jag kände mig som Johanna med solljus och fågelkvitter runtomkring mig för ett ögonblick. Den där Johanna som levde och fnissa sådär så det bara bubblade ibland. Men nu var jag svart, tom, hård och kall. I mitt skal. Vi hade ju knappt setts på två år, nu är allt så annorlunda. Den mörka världen har tagit mig och det speglar sig utåt, trotts att jag försöker måla upp ett skal med färg. Men ni kände väl knappt igen mig, vem är hon. Det är ju bara två år sedan. Vad har du tagit vägen och vad har du gjort? Försiktiga frågor som ville veta men samtidigt inte röra upp något känsligt. Jag kan knappt umgås längre med någon, mörkret tillåter mig inte fast jag vill. Hade vi stått där för två år sedan och pratat om den festen hade jag stuttsat upp och ner och längtat, varit på samma plan som er. kännt spänning och glädje, men de känslorna existerar inte längre. Jag minns inte känslan, jag vet att ni verkligen menar att ni vill jag ska vara med på fredag. Och det vill jag Johanna innerst inne också men det spelar ingen roll för det tillåts inte. Jag kan inte, det är bara så det är. En annan vän ville ses imorgon mellan 12-14, men bara det känns svårt att planera. Allt måste stämma för mig med måltider och träning (framförallt) Men hur mycket jag än planerar och försöker få det perfekt så blir det aldrig det. Utan ångesten besöker mig dagligen och allt jag gör blir fel. För att sammanfatta detta inlägg: solen i mig har slocknat, fåglarna har tystnat och snart orkar jag inte mer. På riktigt