vågen talar sitt språk
35,4 är jag påväg mot att bli frisk?
tack
jag känner mig som en dålig människa
är jag det, på riktigt?
jag vill inte det, jag vill alla så väl men ändå blir det bara fel.
Jag önskar bara att ni visste att alla ni som bryr er, jag älskar er alla så otroligt mycke.
tack så mycket ni är så fina och undebara människor tack<3
är jag det, på riktigt?
jag vill inte det, jag vill alla så väl men ändå blir det bara fel.
Jag önskar bara att ni visste att alla ni som bryr er, jag älskar er alla så otroligt mycke.
tack så mycket ni är så fina och undebara människor tack<3
oj oj oj villket koas jag skapar här hemma :'(
jag orkar inte, ingen orkar längre...
jag vet att det inte hjälper men jag kan inget annat få ur mig än förlåt!
gått upp i vikt
vägning idag. 34.9 kilo senast för ca två veckor sedan var det 34, alltså gått upp ett kilo.
känns helt ok.
det här är min ända utväg nu om jag inte "vill" läggas in...
så less på dig nu...
fyfan att en människa kan vara så äckligt falsk. jag är inte korkad som du, jag går fan inte på vad som hellst.
du som klagar på allt och alla, du är den mest patetiska jäveln jag någonsin kännt!
ja jag sitter och äter nu, pasta lövbiff ;)
övertexten har inget med inlägget att göra
jag har ett problem, jag har bara en kompis och jag passar inte med henne.
hon tror hon passar med mig, eftersom jag går med och gör allt som hon säger eftersom det är den enda kompisen jag har...
men helt ärligt, jag är nog helt fel person för dig...tyvär.
lunch
Pappa hade gjort i årdning en varsin portion till mig och min bror i kylen med mat.
Jag går oskyldigt ner på morgonen tar fram båda tallrikarna öser bort lite från min och lägger på min brors tallrik isrället, her på plastet över tarllikarna och ställer in dom i kylen.
Så nu kan jag ta fram min tallrik snart och äta min lunch.
kaos
jag gråter, jag skriker
... som ett litet barn.
det blir kaos här hemma tack vare mig, och allt är mitt fel
förlåt
otroligt fin låt
?
Bo i lägenhet för lära sig äta.
Sluta skolan, för att va inlåst på daghem.
Alla kommer undra vart man har tagit vägen, jag skäms ihjäl.
.
jag orkar inte det här
ÅH!
Igår var jag på grillfest och åt massor, först fika vi tårta sen åt vi mat, sen fika vi igen. Jag hade ju inget val, så jag proppa i mig massa skit, tårta och allt :(, och helt plötsligt känner man sig tjock och vill banta igen.
Så fick jag reda på imorse att vi är bortbjudna på middag i kväll IGEN!, vilket kommer innebära massa mat och efterätter, tårta igen! :( jag klarar inte det här.
och mamma och pappa klagade imorse på mig att jag inte kämpar, vadå nu äter jag ju som ett fetto! Ingen förstår mig, jag blir tokig! SLUTA KLAGA NU FÖR FAN ! :(
jag är ju tjock!? :'(
anorexia
Sjukare sjukdom får man väll leta efter?
Ingen vill se ut såhär?, men det är ändå hit vi kommer. Vi strävar efter en fantasi i vårt huvud som slutligen leder oss hit.
tårar
jag orkar inte blogga nu...
Jag var hos barnpsykeratrin idag som jag nämnde tidigare. Jag satt och grät kunde knappt prata jag vet inte vad det är med mig, jag är så svag och ömtålig. Gråter för ingenting typ. Aja vi satt där och prata i en tre kvart kanske och kom fan mej inte fram till nånting. Dom vet ju inte hur jag äter hemma jag ska bara sitta nicka och säja ja när dom frågar om jag kämpar osv.
Jag tror ända sättet att klara det här är om jag verkligen vill och tänker kämpa, det är bara jag som kan göra mig själv frisk. Men jag behöver stöd av min familj, vilket jag får hela tiden. Tack, jag älskar er ♥.
¨
Barn psykeratrin
Imorgon ska jag till barn psykeratrin. Jag vill dit men ändå inte.
Angående förhöjda levervärden så har många som har ätstörning det, det beror helt enkelt på att man äter för lite och får för lite närning. Man lagrar energi och reserver i levern, men eftersom man inte äter som man ska så tar reserverna slut och fylls inte på. Inte bra...
skam
många säger att dom är stolt över sin anorexi.
jag är fan inte stolt, jag skäms.
doktor
Ska till doktorn med mamma idag. Jag har tagit massa blodprover och sånt. Mina levervärden är förhöjda så man får väll se hur det går idag då...
Svar på frågor
jag ser så mycke av mig själv i dig. men du har lyckats med nått jag inte har lyckats med, gå ner i vikt. jag spelar fortfarande frisk för mina föräldrar.
hur mår du nu? på bättringsväg?
har du "erkänt" för dina föräldrar att du har anorexia? när?
hur många år är du? hur lång är du?
Kram! <3
Svar; Jag mår olika från dag till dag. Ibland mår jag skit och ibland mår jag bättre, jag märker att jag mår bättre när jag umgås med vänner. Istället för att låsa in sig själv för andra. Om jag ska vara helt ärlig så är jag nog inte på bättringsvägen än riktigt jag är på väg dit men jag vet inte om jag klarar av att bli frisk själv, utan hjälp.
Ja det var väll dom (mina föräldrar) som märkte det, det tog ett tag för dom att förstå men mina föräldrar har stenkoll på mig nu vad jag äter. Men jag var bra på att dölja och ljuga i början så jag "smög" med min anorexi i början. Men när jag rasade i vikt och slutade helt med gosaker och sånt så blev det ganska uppenbart att det var något fel. Jag kunde börja grina om jag fick en bulle, som jag vart tvungen att äta upp.
Men nu när vi har pratat med dietist och varit på ätstörningsenheten osv så har jag fått schema på hur jag ska äta och när, vilket kanske inte följs till 100 procent. Men nu slipper jag för det mesta gosakerna om jag äter mycke mat och mackor och sånt, och ofta.
Jag är 16 år snart 17.
Ca 166 cm lång skulle jag gissa.
hur började allt?
Det ligger nog mycke i bakrunden som gör att man får en ätstörning. Jag har mått dåligt en ganska lång tid innan jag fick anorexi. Men det började självklart med att jag ville gå ner i vikt, men sedan rasade jag och jag var fast i sjukdommen. Jag har ganska trasig uppväxt, mina föräldrar har bråkat sedan flera år tillbaks. Jag har alltid varit oskäker på mig själv, för att jag har varit retad i skolan och alltid varit utanför. Jag har aldrig haft en bästa vän, jag umgicks med två tjejer som var bästa vänner men det var alltid vi tre som var tilsammans och jag fick alltid vara "de tredje hjulet". Och dom var de ända kompisarna jag haft. Jag var olyckligt förelskad i en kille i fyra år som gick i min klass men han gillade en av min kompis. Och det tog väll också kol på mig.
Så när jag började må psykiskt dåligt är sedan långt tillbaks. Det var förra sommaren jag började skära mig, och sedan började jag hetsäta, jag åt mängder av gosaker. Hur mycke som hellst varje dag nästan, jag proppade i mig, det var hemskt. Men jag kräktes inte upp det utan jag lät det va, så då gick jag upp i vikt.
Ungefär 4 kilo kanske. Så när skolan började så bestämmde jag mig för att banta ner dom fyra kilorna för att jag skulle bli som vanligt igen. Men när jag kom in i bantningen blev jag sjuk tillslut. Och nu är jag fast, och det handlar ingenting om att jag vill gå ner i kilo nu längre, jag har tappat ca 9 kilo. Och nu ser jag fruktansväd ut. Men det är så det är att leva med den här sjukdommen, när man har gett sig in i det är det svårt att ta sig tillbaka...
Frågestund
När jag väl ska blogga kommer jag inte på vad jag ska skriva.
Så jag tänkte om nån har nån fråga är det bara att ställa, så svarar jag så ärligt jag kan.
tack
tack för kommentarer, det värmer.
men det är svårt att beskriva, jag vill ju vara frisk. men att släppa taget av kontollen och sjukdomen känns omöjligt. och det är det som skrämmer mig... jag vill kämpa, men gör jag värkligen det?
eller fortsätter jag att lyssna på demonen som talar i mitt huvud?
mina vänner
Jag sitter och kollar på facebook, på mina gamla vänner foton. Jag ser hur alla har ändrats och ser så lyckliga ut och upplever massor av saker hela tiden. Eftersom jag själv har stannat och missar allt, så ser jag att ni är lyckliga och "går vidare", växer, skaffar killar osv. Jag vill bara säga att jag är glad för eran skull, tro det eller ej men jag älskar er. Ni kommer knappt ihåg mig längre eftersom jag tynar bort dag för dag medans ni fortsätter era liv. Jag önskar er lycka till i livet och det glädjer mig att iallafall ni är lyckliga :')
jag orkar inte, ingen orkar längre...
jag vet att det inte hjälper men jag kan inget annat få ur mig än förlåt!
känns helt ok.
det här är min ända utväg nu om jag inte "vill" läggas in...
du som klagar på allt och alla, du är den mest patetiska jäveln jag någonsin kännt!
jag har ett problem, jag har bara en kompis och jag passar inte med henne.
hon tror hon passar med mig, eftersom jag går med och gör allt som hon säger eftersom det är den enda kompisen jag har...
men helt ärligt, jag är nog helt fel person för dig...tyvär.
Jag går oskyldigt ner på morgonen tar fram båda tallrikarna öser bort lite från min och lägger på min brors tallrik isrället, her på plastet över tarllikarna och ställer in dom i kylen.
Så nu kan jag ta fram min tallrik snart och äta min lunch.
... som ett litet barn.
det blir kaos här hemma tack vare mig, och allt är mitt fel
förlåt
Sluta skolan, för att va inlåst på daghem.
Alla kommer undra vart man har tagit vägen, jag skäms ihjäl.
jag orkar inte det här
Så fick jag reda på imorse att vi är bortbjudna på middag i kväll IGEN!, vilket kommer innebära massa mat och efterätter, tårta igen! :( jag klarar inte det här.
och mamma och pappa klagade imorse på mig att jag inte kämpar, vadå nu äter jag ju som ett fetto! Ingen förstår mig, jag blir tokig! SLUTA KLAGA NU FÖR FAN ! :(
jag är ju tjock!? :'(
Sjukare sjukdom får man väll leta efter?
Ingen vill se ut såhär?, men det är ändå hit vi kommer. Vi strävar efter en fantasi i vårt huvud som slutligen leder oss hit.
Jag var hos barnpsykeratrin idag som jag nämnde tidigare. Jag satt och grät kunde knappt prata jag vet inte vad det är med mig, jag är så svag och ömtålig. Gråter för ingenting typ. Aja vi satt där och prata i en tre kvart kanske och kom fan mej inte fram till nånting. Dom vet ju inte hur jag äter hemma jag ska bara sitta nicka och säja ja när dom frågar om jag kämpar osv.
Jag tror ända sättet att klara det här är om jag verkligen vill och tänker kämpa, det är bara jag som kan göra mig själv frisk. Men jag behöver stöd av min familj, vilket jag får hela tiden. Tack, jag älskar er ♥.
¨
Angående förhöjda levervärden så har många som har ätstörning det, det beror helt enkelt på att man äter för lite och får för lite närning. Man lagrar energi och reserver i levern, men eftersom man inte äter som man ska så tar reserverna slut och fylls inte på. Inte bra...
jag är fan inte stolt, jag skäms.
jag ser så mycke av mig själv i dig. men du har lyckats med nått jag inte har lyckats med, gå ner i vikt. jag spelar fortfarande frisk för mina föräldrar.
hur mår du nu? på bättringsväg?
har du "erkänt" för dina föräldrar att du har anorexia? när?
hur många år är du? hur lång är du?
Kram! <3
Svar; Jag mår olika från dag till dag. Ibland mår jag skit och ibland mår jag bättre, jag märker att jag mår bättre när jag umgås med vänner. Istället för att låsa in sig själv för andra. Om jag ska vara helt ärlig så är jag nog inte på bättringsvägen än riktigt jag är på väg dit men jag vet inte om jag klarar av att bli frisk själv, utan hjälp.
Ja det var väll dom (mina föräldrar) som märkte det, det tog ett tag för dom att förstå men mina föräldrar har stenkoll på mig nu vad jag äter. Men jag var bra på att dölja och ljuga i början så jag "smög" med min anorexi i början. Men när jag rasade i vikt och slutade helt med gosaker och sånt så blev det ganska uppenbart att det var något fel. Jag kunde börja grina om jag fick en bulle, som jag vart tvungen att äta upp.
Men nu när vi har pratat med dietist och varit på ätstörningsenheten osv så har jag fått schema på hur jag ska äta och när, vilket kanske inte följs till 100 procent. Men nu slipper jag för det mesta gosakerna om jag äter mycke mat och mackor och sånt, och ofta.
Jag är 16 år snart 17.
Ca 166 cm lång skulle jag gissa.
hur började allt?
Det ligger nog mycke i bakrunden som gör att man får en ätstörning. Jag har mått dåligt en ganska lång tid innan jag fick anorexi. Men det började självklart med att jag ville gå ner i vikt, men sedan rasade jag och jag var fast i sjukdommen. Jag har ganska trasig uppväxt, mina föräldrar har bråkat sedan flera år tillbaks. Jag har alltid varit oskäker på mig själv, för att jag har varit retad i skolan och alltid varit utanför. Jag har aldrig haft en bästa vän, jag umgicks med två tjejer som var bästa vänner men det var alltid vi tre som var tilsammans och jag fick alltid vara "de tredje hjulet". Och dom var de ända kompisarna jag haft. Jag var olyckligt förelskad i en kille i fyra år som gick i min klass men han gillade en av min kompis. Och det tog väll också kol på mig.
Så när jag började må psykiskt dåligt är sedan långt tillbaks. Det var förra sommaren jag började skära mig, och sedan började jag hetsäta, jag åt mängder av gosaker. Hur mycke som hellst varje dag nästan, jag proppade i mig, det var hemskt. Men jag kräktes inte upp det utan jag lät det va, så då gick jag upp i vikt.
Ungefär 4 kilo kanske. Så när skolan började så bestämmde jag mig för att banta ner dom fyra kilorna för att jag skulle bli som vanligt igen. Men när jag kom in i bantningen blev jag sjuk tillslut. Och nu är jag fast, och det handlar ingenting om att jag vill gå ner i kilo nu längre, jag har tappat ca 9 kilo. Och nu ser jag fruktansväd ut. Men det är så det är att leva med den här sjukdommen, när man har gett sig in i det är det svårt att ta sig tillbaka...
hur mår du nu? på bättringsväg?
har du "erkänt" för dina föräldrar att du har anorexia? när?
hur många år är du? hur lång är du?
Kram! <3
Svar; Jag mår olika från dag till dag. Ibland mår jag skit och ibland mår jag bättre, jag märker att jag mår bättre när jag umgås med vänner. Istället för att låsa in sig själv för andra. Om jag ska vara helt ärlig så är jag nog inte på bättringsvägen än riktigt jag är på väg dit men jag vet inte om jag klarar av att bli frisk själv, utan hjälp.
Ja det var väll dom (mina föräldrar) som märkte det, det tog ett tag för dom att förstå men mina föräldrar har stenkoll på mig nu vad jag äter. Men jag var bra på att dölja och ljuga i början så jag "smög" med min anorexi i början. Men när jag rasade i vikt och slutade helt med gosaker och sånt så blev det ganska uppenbart att det var något fel. Jag kunde börja grina om jag fick en bulle, som jag vart tvungen att äta upp.
Men nu när vi har pratat med dietist och varit på ätstörningsenheten osv så har jag fått schema på hur jag ska äta och när, vilket kanske inte följs till 100 procent. Men nu slipper jag för det mesta gosakerna om jag äter mycke mat och mackor och sånt, och ofta.
Jag är 16 år snart 17.
Ca 166 cm lång skulle jag gissa.
hur började allt?
Det ligger nog mycke i bakrunden som gör att man får en ätstörning. Jag har mått dåligt en ganska lång tid innan jag fick anorexi. Men det började självklart med att jag ville gå ner i vikt, men sedan rasade jag och jag var fast i sjukdommen. Jag har ganska trasig uppväxt, mina föräldrar har bråkat sedan flera år tillbaks. Jag har alltid varit oskäker på mig själv, för att jag har varit retad i skolan och alltid varit utanför. Jag har aldrig haft en bästa vän, jag umgicks med två tjejer som var bästa vänner men det var alltid vi tre som var tilsammans och jag fick alltid vara "de tredje hjulet". Och dom var de ända kompisarna jag haft. Jag var olyckligt förelskad i en kille i fyra år som gick i min klass men han gillade en av min kompis. Och det tog väll också kol på mig.
Så när jag började må psykiskt dåligt är sedan långt tillbaks. Det var förra sommaren jag började skära mig, och sedan började jag hetsäta, jag åt mängder av gosaker. Hur mycke som hellst varje dag nästan, jag proppade i mig, det var hemskt. Men jag kräktes inte upp det utan jag lät det va, så då gick jag upp i vikt.
Ungefär 4 kilo kanske. Så när skolan började så bestämmde jag mig för att banta ner dom fyra kilorna för att jag skulle bli som vanligt igen. Men när jag kom in i bantningen blev jag sjuk tillslut. Och nu är jag fast, och det handlar ingenting om att jag vill gå ner i kilo nu längre, jag har tappat ca 9 kilo. Och nu ser jag fruktansväd ut. Men det är så det är att leva med den här sjukdommen, när man har gett sig in i det är det svårt att ta sig tillbaka...
Så jag tänkte om nån har nån fråga är det bara att ställa, så svarar jag så ärligt jag kan.
men det är svårt att beskriva, jag vill ju vara frisk. men att släppa taget av kontollen och sjukdomen känns omöjligt. och det är det som skrämmer mig... jag vill kämpa, men gör jag värkligen det?
eller fortsätter jag att lyssna på demonen som talar i mitt huvud?
