jag ser så mycke av mig själv i dig. men du har lyckats med nått jag inte har lyckats med, gå ner i vikt. jag spelar fortfarande frisk för mina föräldrar.
hur mår du nu? på bättringsväg?
har du "erkänt" för dina föräldrar att du har anorexia? när?
hur många år är du? hur lång är du?
Kram! <3

Svar; Jag mår olika från dag till dag. Ibland mår jag skit och ibland mår jag bättre, jag märker att jag mår bättre när jag umgås med vänner. Istället för att låsa in sig själv för andra. Om jag ska vara helt ärlig så är jag nog inte på bättringsvägen än riktigt jag är på väg dit men jag vet inte om jag klarar av att bli frisk själv, utan hjälp.
Ja det var väll dom (mina föräldrar) som märkte det, det tog ett tag för dom att förstå men mina föräldrar har stenkoll på mig nu vad jag äter. Men jag var bra på att dölja och ljuga i början så jag "smög" med min anorexi i början. Men när jag rasade i vikt och slutade helt med gosaker och sånt så blev det ganska uppenbart att det var något fel. Jag kunde börja grina om jag fick en bulle, som jag vart tvungen att äta upp.
Men nu när vi har pratat med dietist och varit på ätstörningsenheten osv så har jag fått schema på hur jag ska äta och när, vilket kanske inte följs till 100 procent. Men nu slipper jag för det mesta gosakerna om jag äter mycke mat och mackor och sånt, och ofta.

Jag är 16 år snart 17.
Ca 166 cm lång skulle jag gissa.


hur började allt?

Det ligger nog mycke i bakrunden som gör att man får en ätstörning. Jag har mått dåligt en ganska lång tid innan jag fick anorexi. Men det började självklart med att jag ville gå ner i vikt, men sedan rasade jag och jag var fast i sjukdommen. Jag har ganska trasig uppväxt, mina föräldrar har bråkat sedan flera år tillbaks. Jag har alltid varit oskäker på mig själv, för att jag har varit retad i skolan och alltid varit utanför. Jag har aldrig haft en bästa vän, jag umgicks med två tjejer som var bästa vänner men det var alltid vi tre som var tilsammans och jag fick alltid vara "de tredje hjulet". Och dom var de ända kompisarna jag haft. Jag var olyckligt förelskad i en kille i fyra år som gick i min klass men han gillade en av min kompis. Och det tog väll också kol på mig.
Så när jag började må psykiskt dåligt är sedan långt tillbaks. Det var förra sommaren jag började skära mig, och sedan började jag hetsäta, jag åt mängder av gosaker. Hur mycke som hellst varje dag nästan, jag proppade i mig, det var hemskt. Men jag kräktes inte upp det utan jag lät det va, så då gick jag upp i vikt.
Ungefär 4 kilo kanske. Så när skolan började så bestämmde jag mig för att banta ner dom fyra kilorna för att jag skulle bli som vanligt igen. Men när jag kom in i bantningen blev jag sjuk tillslut. Och nu är jag fast, och det handlar ingenting om att jag vill gå ner i kilo nu längre, jag har tappat ca 9 kilo. Och nu ser jag fruktansväd ut. Men det är så det är att leva med den här sjukdommen, när man har gett sig in i det är det svårt att ta sig tillbaka...