äter så det sprakar
kärlek är svårt och den är nog inte till för mig, precis som den där äkta vänskapen. de där som alla har, du vet bästa vänner. jag misslyckas alltid i det jag gör, och om det är något som jag inte gör... ses de också som ett misslyckande.
Mina tjejklasskompisar:
- De är bästa vänner eller?
- Ja
- Åh tänk vad hemskt att inte ha en bästa vän!
(med uppspärrade ögon ser de på varandra, kommer inte håg om jag också spärrade förvånat upp mina ögon. hur som hellst håller alla medlidande med)
- Jaa
- Ja herregud ja!
och jag sitter i tystnad.
kanske är det mitt problem, jag funderar spekulerar och drar i alla trådar jag kan komma åt, är det min ensamhet som är grunden till ätstörningen? ja menar, alla som vet vad en ätstörning innebär vet också att maten bara blev ett offer. ett offer för ett lidande inom sig, hade jag börjat med droger kanske det hade fyllt mitt svarta hål.
aldrig öppnar jag mig för någon, ibland undrar jag om det finns någon överhuvudtaget som verkligen känner mig. jag har kompisar, och ibalnd får jag konstigt nog höra att jag känner många eller att jag är i farten och gör saker ofta och så. men sanningen är att jag bara är den som dras med i vinden, jag är inte ett tredje hjul, inte fjärde, kanske femte/ sjätte? ingen står mig nära, och jag kan automatiskt inte ha någon som står nära mig.
på något sätt har jag lärt mig vara ensam, om man nu kan lära sig det? anorexian gjorde mig ensam, jag gjorde mig själv ensam.
jag skulle kunna skriva en hel roman med ord och meningar som rinner av från det som är trasigt i mig. skulle kunna tömma ett helt lexikon från mitt virvlande sinne, det är fasligt frustrerande och energisugande med mina tankar. jag kan tänka så mycket att jag inte kan tänka något alls tillslut.
undra om det finns någon i världen som är som jag?...eller i varje fall någon som förstå sig på mig?
hej november, jag ska bli stark nu
* Tänk att vem som hellst, som skriver in bokstäverna och klickar enter kommer hit...
till ett ställe där jag har öppnat mig som jag inte har gjort för någon i hela världen.
Så du undrar hur det är idag? vart jag står, om jag fortfarande är kvar. kvar med anorexian, kvar utanför livet?
Det ska väl vara enkelt att svara ja eller nej, men jag vet inte. jag kan faktiskt inte säga... och hur förvånad blev **** (min kontaktperson på dagvården) när jag klev in där idag, över ett år senare och jag säger - jag vill prata.
mormor bad mamma att - hon måste ju ha hjälp
mamma suckar förtvivlat - vi har ju redan försökt
det sticker som en kniv i mig, att se deras glöd slockna tack vare mig. Jag släcker lågan på dem jag älskar mest i hela världen. Om ni förstod brukar jag tänka, om ni kände de som jag känner, skulle ni förstå.
Men nu är det dags att ta tag i det, så det var därför jag stod där, klev in som om det var igår jag slutade dagvården. Och rycker i någons hand, som blir förvånad. - Jag vill prata
nu har jag gjort något, jag har gruvat och tvekat och samlat mig inför ett år. att ett år ska behöva gå?
jag är nitton snart, och får panik över att jag inte har levt som tonåring, sista året nu. NU är det väl dags?
