hej november, jag ska bli stark nu
* Tänk att vem som hellst, som skriver in bokstäverna och klickar enter kommer hit...
till ett ställe där jag har öppnat mig som jag inte har gjort för någon i hela världen.
Så du undrar hur det är idag? vart jag står, om jag fortfarande är kvar. kvar med anorexian, kvar utanför livet?
Det ska väl vara enkelt att svara ja eller nej, men jag vet inte. jag kan faktiskt inte säga... och hur förvånad blev **** (min kontaktperson på dagvården) när jag klev in där idag, över ett år senare och jag säger - jag vill prata.
mormor bad mamma att - hon måste ju ha hjälp
mamma suckar förtvivlat - vi har ju redan försökt
det sticker som en kniv i mig, att se deras glöd slockna tack vare mig. Jag släcker lågan på dem jag älskar mest i hela världen. Om ni förstod brukar jag tänka, om ni kände de som jag känner, skulle ni förstå.
Men nu är det dags att ta tag i det, så det var därför jag stod där, klev in som om det var igår jag slutade dagvården. Och rycker i någons hand, som blir förvånad. - Jag vill prata
nu har jag gjort något, jag har gruvat och tvekat och samlat mig inför ett år. att ett år ska behöva gå?
jag är nitton snart, och får panik över att jag inte har levt som tonåring, sista året nu. NU är det väl dags?
Kommentarer
Trackback
