äter så det sprakar
kärlek är svårt och den är nog inte till för mig, precis som den där äkta vänskapen. de där som alla har, du vet bästa vänner. jag misslyckas alltid i det jag gör, och om det är något som jag inte gör... ses de också som ett misslyckande.
Mina tjejklasskompisar:
- De är bästa vänner eller?
- Ja
- Åh tänk vad hemskt att inte ha en bästa vän!
(med uppspärrade ögon ser de på varandra, kommer inte håg om jag också spärrade förvånat upp mina ögon. hur som hellst håller alla medlidande med)
- Jaa
- Ja herregud ja!
och jag sitter i tystnad.
kanske är det mitt problem, jag funderar spekulerar och drar i alla trådar jag kan komma åt, är det min ensamhet som är grunden till ätstörningen? ja menar, alla som vet vad en ätstörning innebär vet också att maten bara blev ett offer. ett offer för ett lidande inom sig, hade jag börjat med droger kanske det hade fyllt mitt svarta hål.
aldrig öppnar jag mig för någon, ibland undrar jag om det finns någon överhuvudtaget som verkligen känner mig. jag har kompisar, och ibalnd får jag konstigt nog höra att jag känner många eller att jag är i farten och gör saker ofta och så. men sanningen är att jag bara är den som dras med i vinden, jag är inte ett tredje hjul, inte fjärde, kanske femte/ sjätte? ingen står mig nära, och jag kan automatiskt inte ha någon som står nära mig.
på något sätt har jag lärt mig vara ensam, om man nu kan lära sig det? anorexian gjorde mig ensam, jag gjorde mig själv ensam.
jag skulle kunna skriva en hel roman med ord och meningar som rinner av från det som är trasigt i mig. skulle kunna tömma ett helt lexikon från mitt virvlande sinne, det är fasligt frustrerande och energisugande med mina tankar. jag kan tänka så mycket att jag inte kan tänka något alls tillslut.
undra om det finns någon i världen som är som jag?...eller i varje fall någon som förstå sig på mig?
Kommentarer
Angelica
Hej.
Vill bara säga att
Du inte är ensam.
Vi tänker lika, tro det eller ej.
Finns om du vill höra av dig,
/ Angelica
Trackback
