lets go down to the river
jag orkar inte längre, jag orkar inte lyssna till ätstörningen. stå emot hunger, göra tvärt om mot vad kroppen ber mig om. jag är inte rädd för viktuppgång. jag är bara helt slut nu, jag har kommit till en punkt då jag faller ner på marken. nu ligger jag här, och sträcker någon ut handen tar jag tag i den. jag vänder mig inte om längre, gömmer mig inte, ljuger inte, motarbetar mig inte. lyssnar inte slaviskt till ätstörningen. men den skadar mig fortfarande. krafterna är slut, mer mentalt än kroppsligt. jag gräver min egen grav eller går vägen mot ett liv i ett mörkt kallt helevete, där jag kommer leva med denna ätstörning för resten av livet. jag har inget att förlora, de här är inte värt något längre. varför har jag hållt så hårt grepp? försvarat detta tillstånd. jag orkar knappt mina sittupps oh armhävningar längre jag är för svag. orkar vill inte tok promenera det är ingen mening. jag har hets ätit när jag varit ensam, tryckt i mig sådant jag anser onyttigt. har legat på golvet, gråtit skrikit, skärt sönder armarna. önskat att jag vågade ta livet av mig. kännt mig själviskt, haft sådan ångest att jag sett döden som en befriande utväg. men inte vågat ta steget. inte haft samvetet. kännt mig feg, totalt värdelös, äcklig och ovärd till livet.
hemma i min lägenhet, jag inser att jag är min värsta fiende, mitt huvud skadar mig. mina röster, tankar och destruktiva beteenden. har undrat om jag fått bulemi eller varit påväg dit, efter hetsätningar har jag hängt över toastolen gråtit, andats i panik och tryck fingrarna i halsen. om och om igen men det enda som kom var lite slem. det går inte. jag kan inte kräkas. paniken har vällt inom mig. magen har stått rätt ut och jag har varit så mätt. så mätt. tryckt i mig kanske 1500 kalorier på en kvart. flera choklad bars, ett mjölkpaket, mängder med nötter, frukt, mandelsör, mackor. ja helt och hållet hets ätit. de värsta ångesten jag upplevt. då jag inte kunnat spy, har jag tränat, tränat, tränat. gråtit på golvet i armhvningarna för kroppen har varit så slut, så mätt och mitt psyke helt dött. helt slutkört, det har gjort så ont. panik panik. och detta har hänt tidigt på morgonen. innan jag ska jobbat eller iväg på något. hela dagen har blivit förstörd. alltehop. jag har velat tagit livet av mig.
men inte vågat, till och med för feg för det. jag har önskat att jag var inlagd för då skulle hestätningen aldrig ske. nu har jag packat mina grejor och flytatt hem till mamma och pappa. jag kan inte vara själv. min kropp har skrikit efter mat och jag har förlorat kontrollen och överätit. det är så hemskt, jag skämms, äcklas och avskyr mig sjäv för detta. nu har jag gått upp ett kilo, och då jag vet att de beror på hetsätningen gör det mig äcklad. vore det av sund och bra mat skulle jag ha en helt annan syn på det.
som sagt jag är inte rädd för vården, är inte rädd för att matas inne på en avdelning. och här hemma äter jag bra mat och äter mig mätt och kontrollerat någorlunda. jag tror detta kaos som hänt var ett steg mot att jag blir friskare. för nu kan jag jämföra allt med den hemska hetsångesten. och den sitter fortfarande i dock, jag kan kolla på min kropp som jag knappt vill se i spegeln och äcklas. för det känns orent och hemskt. att jag i ensamhet vräkt i mig, okontrollerat. 4 bars! som jag skulle kunna ätit i gemenskap vid fyra tillfällen och njutit av men jag valde att vräka i mig dom fast jag var mätt och magen kved.
aldrig mer
aldrig mer jag svär vid mitt liv
jag kommer aldrig mer hetsäta, det var de värsta jag varit med om
nu ska jag lyssna på kroppen inte ignorera hungern utan kontrollerat och snällt ge det den ber mig om. och behandling i stockholm får mamma och pappa avgöra. jag litar på dom, jag lyssnar heldre till dem än till mig själv. jag tar emot hjälp nu. jag öppnar mig för kärlek emot mig och tar emot den. jag har bett till gud om hjälp. jag vet att han har lyssnat öppnat sig och jag känner kärleken. och jag ska leva så bra jag kan och göra allt jag kan för att vara god och leva i kärlek. det kommer göra mig frisk. och jag vet att det är så.
min familj, mamma pappa martin tusse mormor farmor mona och alla runt om mig. jag älskar er och den kärlek ni ger mig tar jag emot och jag ska ge allt jag kan tillbaka ni är min sol. tack gud, för att du visat dig, förlåtit mig och tagit emot mig. nu vet jag. nu vet jag. jag kan alltid känna mig trygg.
det finns bara en fiende som jag har att besegra och det är mig själv i mina mörka, onda tankar. ätstörningen den ska besegras. med kärlek och tro ska den brytas ner bit för bit.
Kommentarer
Trackback
