Nu har jag skaffat en blogg, och jag kommer skriva om mitt liv med anorexia.
Jag vill inte gå ut med något för personligt i bloggen eftersom jag vill vara anonym, min sjukdom är något jag skämms över, det är inget jag egentligen vill visa, även om det syns på mig.
Just nu väger jag extremt lite och ser nästan ut som ett vandrande sklett, men det positiva är att nu har jag bestämmt mig för att gå upp i vikt, börja äta normalt. För det här går inte längre, jag har ställt mitt liv på spel och jag vill ju leva jag vill det! Den här sjukdomen är bara skit, jag blir rädd för mig själv, jag förstår inte hur jag lät det här gå så långt. Jag känner mig så självisk och dum mot min familj, jag älskar dom mest av allt. Jag ligger på gränsfall för att läggas in på sjukhus, men ändå äter jag ganska så normalt (tycker jag iaf). Mamma och speciellt pappa försöker tvinga i mig gosaker varje dag för att få mig och gå upp i vikt ibland tar jag emot äter upp det, och gråter inombords eller så skriker jag och blir förbannad och vägrar... Jag älskar mamma och pappa jag vill inte vara arga på dom, det är jag inte heller men den här sjukdomen förvandlar mig till en annan person, jag är lätt iriterad hela tiden, och humöret går upp och ner. 

Jag hatar mig själv, det är kanske anledningen till att jag fick ätstörningen också, hatar kanske är ett starkt ord men jag kan ju inte komma på nått som jag tycker är bra med mig själv...
Jag har alltid varit retat och utanför i skolan, aldrig kännt mig trygg där. Det fanns alltid nån som komenterade mig med elaka komentarer i högstadiet, jag som är så klen och blyg stod inte upp för mig själv utan lät alla andra kliva och stampa på mig. Ful är jag också, knappt några vänner har jag, jag har ivarje fall ingen vän som känner mig väl. Jag vet knappt vem jag själv är så hur skulle någon kunna känna mig väl?