jag lever ju, men bara på utsidan, jag ser levande ut, men innuti är jag död.
kära anorexia vad har du ställt till med? du har förstört mitt liv.
Jag har inga vänner kvar, ingen glädje, bara elände. Du gav mig trygghet, något
jag fick ha kontrollen över, jag kännde mig stark det fanns något som jag,
värdelösa jag äntligen klarade av. Jag kunde svälta mig själv, sluta lyssna
på kroppen, utan på rösten i mitt huvud. Det gjorde mig så stark, sammtidigt
som jag blev svagare och svagare, min kropp tynade sakta bort. Ute bland folk
var jag de levande sklettet som sakta men säkert vandrade mot döden. Rätt som det
var så var jag tjock, fetaste fettot i hela världen. en kamp som stred i mitt huvud
- du är inte smal, du är helt frisk. - jag dör om jag fortsätter, jag är sjuk och
behöver hjälp. men jag lyssnade till anorexian mitt förnuft var som bortblåst.
34 kilo, är det för lite? det är lagomt här kan jag stanna, eller?
ne det kan jag inte. jag vill vara frisk, jag vill leva som en vanlig tonåring
jag vill gå i skola, träffa kommpisar, ha pojkvän, bara leva ett normalt liv.
vad är de här, ett liv på sjukhus? hemma? och instängd?
jag vill inget annat än att vara frisk och lycklig, men varför är det så svårt?
tänk att bara få åka till skolan på morgonen, och träffa vänner och ha roligt
kanske åka ner på stan och fika eller bara umgås. kunna ta på sig en tröja som sitter
snyggt eller ett par byxor som sitter uppe. den här kroppen kan inte bära kläder
för en 17 åring, jag har en tio årings kropp. Man kan inte ha en kropp som bara består
av skin och ben. jag är så less, jag önskar jag vore någon annan men man kan inte
bara springa ifrån sina problem, för tillslut hinner dom ikapp. dom jagar en tills man
är helt slut och ramlar i hop och då är det kört. Jag måste sammla mina krafter för att bli
fri all denna skit, alla dessa järnspöken och ångest. Men sammtidigt om jag blir
frisk vad har jag kvar, vad är det jag ska leva för? jag har svikit mina
vänner, dragit mig undan tills att vi tappade kontakten. jag har gråtit ur
min glädje,kan jag bli lycklig igen? vågar jag lämmna anorexian som jag känner
mig trygg i och försöka börja leva igen. ja det ska jag och det måste jag,
jag har bara två altenativ leva eller dö?

Än finns jag ju kvar som sagt var jag "lever ju"?