en inre demon?
MEN DET ÄR FÖR MYCKE ! skrek jag, eller någon röst innom mig.
Jag vart förvånad, så jag rev av ena mackan och tog en och en halv istället. Precis som jag löd rösten, och jag vet vem det var som talade till mig... anorexian.
jag vet hur det känns, vet att många säger så, men jag vet verkligen hur det känns. och det tragiska är att det enda vettiga jag kan säga just nu är .. KÄMPA! jag hatade när folk sa så till mig, men de har rätt. i know that .. its easier said than done .. och att dina föräldrar ska skiljas gör ju saken värre, men mina föräldrar skiljdes sig också .. jag kände mig .. kan inte ens beskriva det jag kände, det jag känner .. som sagt, det enda vettiga jag har att säga är att kämpa.. och ta kontakten med dina vänner igen, du lär behöva de, och skit i att du kanske behöver äta lite glass .. remember att du ska bli frisk från skitet, gör så att din längtan att bli frisk blir starkare än alla tvångstankar! KRAM SÖTNOS
tack ... <3
Du ska veta att du inte är ensam om att känna såhär. Just nu är jag på ett läger där man äter mat var tredje timme, ett rent helvete om du frågar mig faktiskt eftersom sjukdomen säger mig att jag kommer att bli tjock. man äter hela tiden.
Det är bara att kämpa och försöka intala sig själv att det är inte farligt att äta, unna dig någonting. Kanske den där glassen är just precis vad du egentligen vill ha och behöver?
