anorexin har förstört mitt liv...
* Mat-fixering
* Att jag inte kan umgås med folk för jag måste passa mina"motions-och mattider"
* Att jag inte har en enda kompis kvar
*Att jag inte kunnat gå klart skolan
*Att jag förstör mina närmastes liv
* Att jag inte kan/får äta så att jag blir mätt
*Att jag inte kan äta vad jag vill
*Att jag har förlorat alla dessa år som jag varit sjuk
* Att jag stannat i växten
* Att jag har varit och är kroppsligt och psykiskt trött i flera år
* Att jag måste gå på en massa samtal hos behandlare och läkare
* Plågas av dåligt samvete
* Att jag inte har något liv
* Att jag ständigt är ledsen och deprimerad
* Att leva i ett fängelse
Anorexi börjar nog nästan alltid med att man bantar - så var det även för mig, i höstas.
I början rätt så oskyldigt.
Man börjar granska innehållsförteckningen på allt man äter, börjar äta "lättprodukter", räknar kalorier o.s.v....
Det blir mer och mer, eller ska man säga mindre och mindre. Till sist åt jag knappt någonting på dagarna.
Allt handlar om kontroll. Detta heliga ord - KONTROLL.
Kontroll över sitt matintag, sin kaloriförbränning osv.
Men i själva verket så handlar det inte om mat, vikt och utseende, vilket kanske många som inte är insatta tror. Jag har även upptäckt det att t.o.m. de som kallar sig "experter" tror att allt hänger på vikten. Det har jag fått uppleva under alla dessa år som jag varit sjuk. Allt bara fokuseras på vikt och mat, och bara man går upp i vikt så är allt bra, vilket inte alls stämmer.
Att man inte äter och går ner i vikt är bara ett "symtom" . Det är ett mycket djupare problem än så.
Det handlar om att man mår dåligt, att man har dålig självkänsla och dåligt självförtroende - men det går ut över maten.
Anorexi är inget man får, det är nåt man tar till för att överleva.
