2015-08-02
Jag hatar att vara sjuk, att se hur åren ramlar bort. Ungdomen, då de sägs att man ska leva. Jag tacklar ständigt ångesten varje dag, det är så livet ser ut. Att undvika den, inte låta den tala. De verkar mer som att jag styrs av den. Ibland funderar jag på vad jag skulle gjort och hur jag skulle levt om jag inte hade en ätstörning. Hur hade mitt liv sett ut, hade jag mått bättre. Hade min familj också haft ett bättre liv, skulle vi alla vara lyckligare.
Jag vet inte, men ibland funderar jag på sådant jag skulle vilja göra. Sådant jag nu är begräsat ifrån, om jag vore fri. Kunde jag då njuta av det och leva ett bra liv. Ibland känns det nästan skrämmande, varför vet jag inte. Men tanken på att må bra och vara lycklig är främmande och kanske är det därför det skrämmer. Då kan ju saker och ting bli sämre, men mår jag dåligt är det inte mycket som kan ändras till det värre. Jag oroar mig för allt, jämt och ständigt.
Känner att livet kunde varit bra, det finns nog mycket att upptäcka, göra, känna och uppleva. Resor, kärlek, äventyr, stabilitet och de här spontana. Att bara njuta av nuet och inte ständigt planera nästa steg och oroa mig för komande saker.
Jag tänkter att en dag ska jag leva, en dag och den dagen är det jag förbereder mig nu. Hur då, jo genom att misshandla min kropp så pass att jag snart dör. Det finns ingen logik i det hela, jag lever i ett vansinne. Men på något vis väljer jag detta ändå, det är en trygghet som inte vill mig väl. Men jag vet som inget annat. Och jag är låst i detta, det är svårt att beskriva med ord vad som håller mig fast.
