Svag midsommarafton
Jag hatar att vara sjuk. Jag hatar att de är på de här viset. Är hemma med min fina familj. Men alla verkar ledsna och oroliga. Stämningen är spänd. Jag går på högvarv för att kunna klara av ångesten. Hantera den. I morse plantera jag och mamma saker ute i landet. När jag gräver sticker det till i hjärtat.. pulsen har varit hög hela dagen. Jag brukar ha låg puls men nu slår den snabbt och jag känner mig liksom slut i kroppen. Och i sinnet för den delen, Jag måste ständigt planera och försvara mig och känner stressen av mamma och pappa att jag ska äta mellanmål och så vidare. Nu vill jag bara ut och gå. De skriker i mig att jag måste röra mig. Åh jag orkar inte de här. Det tär.. och det tär på mig särskilt när jag ser hur det tär på min familj. De gör ont. Ont. Jag älskar er så..
Om det går att ta en bild tänkte jag förklara lite hur de ser ut. Varje dag skriver jag dessa planeringar. Dagen går alltså ut på att få så ångest fri som möjligt. Tills jag själv är helt slut. Vilket min kropp verkligen tycks vara idag.
Om det går att ta en bild tänkte jag förklara lite hur de ser ut. Varje dag skriver jag dessa planeringar. Dagen går alltså ut på att få så ångest fri som möjligt. Tills jag själv är helt slut. Vilket min kropp verkligen tycks vara idag.
juni 17
Jag har sett ett ljus, det fladdrar svagt inom mig. Jag vet inte vad det betyder. Men det bubblade ur mig, fladdrade ur mig i dag. Var det solen? Fåglarnas kvitter.. Jag liksom vände mig bort från ångesten. Lyssnar inte till den. Jag föreslog en vän att vi skulle åka på en resa, fara iväg. Leva livet. Var det verkligen jag? Gamla Johanna som älskade livet. Ja jag tror de va hon. I helgen ska jag ut på krogen, spela bilbingo, boka en resa, kanske på middag och träffa en kille. Ja jag vet inte? Är det nu jag står vid valet, är det nu jag äntligen vågar. Vända mig till solen och leva. Jag är less på mörkret och döden. Jag vill leva, Jag måste faktiskt leva. Dö ska jag en dag men tills dess. Alla dessa ord. Får mig att undra, vem är jag egentligen? Jag känner gnistan från något förflutet i mig. Låt mig få blomma och grönska med sommaren. Låt mig få leva igen. Gud jag älskar dig. Tack för att du lyssnar till mig och tack för all kärlek du givit. Nu måste jag bli stark och ge kärlek åter
13 juni
De gör ont. Det virvlar av oro. Jag känner inte igen pappa, det finns ingen glädje ingen gnista inget hopp. Pappa har alltid varit den med gnistan som aldrig slocknar. Nu har ätstörningen efter flera år lyckats kväva den. Jag hatar att de är så här, jag känner mig hemsk. Jag är ett mörker som tar bort ljuset. Förlåt. Som det vitvlar i mig, jag får ingen ro. Men de förtjänar jag nog inte hemma heller. Vet inte vart jag ska ta vägen. Vet inte vart jag är vem jag är eller vart jag är på väg. Allt är mörkt och jag är i ett svart hål som tycks leda mig rätt ner i avgrunden.
~
No Rain
No flowers
No flowers
¤
Jag har ont i sinnet och lika så ont i kroppen. Jag har slut på krafter, luften har gått ur mig. Helt tom, helt slut. Jag har ont. Allt gör ont. Jag är så nära. Nära att sluta. Jag lever på gränsen, ett gränsland. Jag är inte rädd, smärtan är störst. Och den tar över hela mig. Svart, mörkt, kallt och hårt. Och jag måste vara i fred. Lämna mig. Se inte på, vänd er om. Kan inte låta någon se mig nu. Glöm mig. Begrav mig. Och sprid min aska i havet. Ingen grav och ingen begravning. Utan en stund vid havet. Familjen, mina älskade. Samla er och lämna aldrig varan. Jag är i horisonten och väntar. Jag älskar er
☆
Mitt jobb.. min praktik rättare sagt. Det känns så fint att få umgås med er människor, vackra, varma och glädjespridare. Det lyser en auora runt er som jag svepa in i, jag hamnar i trygghet och ljus. Det är vacker. Just nu utbildar jag mig till undersköterska och det känns rätt ändå in i själen. Detta värmer mitt hjärta och jag hoppas att jag kan värma någon annans. Min själ bölder när jag går dit och jag vet garanterat att den läsk ihop lite varje gång jag går hem och har fått en stund med er. Tack ♡
Mamma kom med matlådor idag. Min mamma hon gör allt, allt, allt som inte ens går. Tack mamma.. som jag älskar dig. Jag är så rädd för döden för att jag inte kan lämna nu. Jag får inte. Kan inte göra så mot er. Jag ska kämpa. Kämpa. Kämpa.. för er. ❤
Mamma kom med matlådor idag. Min mamma hon gör allt, allt, allt som inte ens går. Tack mamma.. som jag älskar dig. Jag är så rädd för döden för att jag inte kan lämna nu. Jag får inte. Kan inte göra så mot er. Jag ska kämpa. Kämpa. Kämpa.. för er. ❤
