13 juni
De gör ont. Det virvlar av oro. Jag känner inte igen pappa, det finns ingen glädje ingen gnista inget hopp. Pappa har alltid varit den med gnistan som aldrig slocknar. Nu har ätstörningen efter flera år lyckats kväva den. Jag hatar att de är så här, jag känner mig hemsk. Jag är ett mörker som tar bort ljuset. Förlåt. Som det vitvlar i mig, jag får ingen ro. Men de förtjänar jag nog inte hemma heller. Vet inte vart jag ska ta vägen. Vet inte vart jag är vem jag är eller vart jag är på väg. Allt är mörkt och jag är i ett svart hål som tycks leda mig rätt ner i avgrunden.
Kommentarer
Trackback
