slit utan värkan
angående igår, min vikt. jag klarade mig? jag gick inte upp ett enda hekto på en vecka.
är det bra, är det dåligt? jag vet inte. jag vet inte vad jag vill, jag vet inte om jag är sjuk eller frisk, jag vet ingenting. jag vet knappt vem jag är längre, anorexian tar över mig mer och mer, dag för dag.
varför gör jag såhär?...
jag är fetast i världen, bara så ni vet
ush för det här, jag är inte ens smal längre, jag känner mig hur tjock som hellst.
varför gör du såhär...
ibland undrar jag om du verkligen älskar mig också?
utseendefixering
det är så viktigt är jag inte smal är jag ingenting, då är jag helt, helt värdelös.
sjuk/frisk?
jag är 17 år och lever i en 10 årings kropp och det håller inte längre.
nu blir jag hemma här, jag får säga adjö till andra året på gymnasiet som jag tog en paus från och som jag nu måste hoppa av helt. Jag får sikta på att börja skolan nästa termin och gå om ett år.
men jag kan inte förneka att det kryper en panik inom mig, som snart måste komma ut och jag får ett sammanbrott och jag vill skrika: DU ÄR INTE ENS SMAL, VADÅ BLI FRISK?! DU ÄR JU INTE SJUK; TITTA PÅ ANDRA MÄNNISKOR DE ÄR SMALARE ÄN DIG OCH DU SITTER HEMMA OCH ÄTER HELA DAGARNA FAST DU ÄR TJOCK SOM EN JÄVLA GRIS!
... där har ni mina två sidor i hjärnan en sjuk och en frisk. och den sjuka lyckas på något sätt alltid övertala mig mer.
de sura äpplet som ger ångest
jag älskar dom båda två, men det är så fruktansvärt jobbigt när det är såhär, jag står helt enkelt inte ut, men jag har ju inget val, det är bara att bita i det sura äpplet, annat kan man inte göra.
jag väger 37 kilo nu, jag har panik, men jag biter i de sura äpplet
jag är inlåst, men jag biter i de sura äpplet
jag har varit de i över en månad, men jag biter i de sura äpplet
jag har inga vänner, men jag biter i de sura äpplet
jag har inget liv, ingen fritid, bara skit, men jag biter i de sura äpplet
och jag som trodde 2011 skulle bli början på ett bättre liv, tjena det börjag värre än vanligt.
och nu är man på väg att bli en jävla fettknopp mitt på allt, hejsvejs!
I'm sorry
hon grät,och jag grät
här och nu
jag lever ju, men bara på utsidan, jag ser levande ut, men innuti är jag död.
kära anorexia vad har du ställt till med? du har förstört mitt liv.
Jag har inga vänner kvar, ingen glädje, bara elände. Du gav mig trygghet, något
jag fick ha kontrollen över, jag kännde mig stark det fanns något som jag,
värdelösa jag äntligen klarade av. Jag kunde svälta mig själv, sluta lyssna
på kroppen, utan på rösten i mitt huvud. Det gjorde mig så stark, sammtidigt
som jag blev svagare och svagare, min kropp tynade sakta bort. Ute bland folk
var jag de levande sklettet som sakta men säkert vandrade mot döden. Rätt som det
var så var jag tjock, fetaste fettot i hela världen. en kamp som stred i mitt huvud
- du är inte smal, du är helt frisk. - jag dör om jag fortsätter, jag är sjuk och
behöver hjälp. men jag lyssnade till anorexian mitt förnuft var som bortblåst.
34 kilo, är det för lite? det är lagomt här kan jag stanna, eller?
ne det kan jag inte. jag vill vara frisk, jag vill leva som en vanlig tonåring
jag vill gå i skola, träffa kommpisar, ha pojkvän, bara leva ett normalt liv.
vad är de här, ett liv på sjukhus? hemma? och instängd?
jag vill inget annat än att vara frisk och lycklig, men varför är det så svårt?
tänk att bara få åka till skolan på morgonen, och träffa vänner och ha roligt
kanske åka ner på stan och fika eller bara umgås. kunna ta på sig en tröja som sitter
snyggt eller ett par byxor som sitter uppe. den här kroppen kan inte bära kläder
för en 17 åring, jag har en tio årings kropp. Man kan inte ha en kropp som bara består
av skin och ben. jag är så less, jag önskar jag vore någon annan men man kan inte
bara springa ifrån sina problem, för tillslut hinner dom ikapp. dom jagar en tills man
är helt slut och ramlar i hop och då är det kört. Jag måste sammla mina krafter för att bli
fri all denna skit, alla dessa järnspöken och ångest. Men sammtidigt om jag blir
frisk vad har jag kvar, vad är det jag ska leva för? jag har svikit mina
vänner, dragit mig undan tills att vi tappade kontakten. jag har gråtit ur
min glädje,kan jag bli lycklig igen? vågar jag lämmna anorexian som jag känner
mig trygg i och försöka börja leva igen. ja det ska jag och det måste jag,
jag har bara två altenativ leva eller dö?
Än finns jag ju kvar som sagt var jag "lever ju"?
.
det blir ingen jul för mig i år, jag kanske inte lever då vem vet?
ehh...bloggtorka.
nu är jag hemma från sjukhuset sen i fredags? ja det var det.
vägde 37 kilo på vågen här hemma när jag kom hem! innan jag åkte var det runt 34 kilo :O
jag är deprimerad just nu, inte för att jag har gått upp i vikt utan allt, jag får inte gå i skolan bara vara instängd och äta och jag orkar inte med det längre, hur mycke ska jag gödas egentligen, ger ni er inte förens jag är fetast i världen!?
NI KAN INTE HÅLLA MIG INLÅST SÅHÄR! :( jag har inte varit ut eller rört på mig på tre veckor eller mer!
fyfan för in ihelvete! jag skär sönder mina armar, jag skriker, gråter, men det värsta av allt jag äter det som jag tvingas i!
snart tar jag livet av mig det här är de värsta jag har varit med om jag kmr, eller jag är redan nu FET!
och sen ska jag äta tårta på lördag, ne men dra åt helvete!!
HNDKJBHJSVBDHJAVDAGHVD SBA>Z CGFDQ&TGV SGYER¤%QAHbsdv sdnb vshdgas6ytWYD AS XV
tjocksmock
äter hur mycke som hellst, jag är tjock
- alla prover va bra, kom en läkere nyss in och sa.
och nu kommer en in och hämtar brickan efter mitt mellan mål.
okej jag blir avbruten hela tiden men jag det ända jag ville få fram med det här inlägget är att jag nu är tjock.
tack och hej.
positiva tankar
och jag känner att jag vill bli frisk, och jag vet att en dag ska jag bli det, jag hoppas det.
ibland vill man inte släppa anorexian och i bland som nu vill jag bara vara frisk och be ätstörningen att dra åt h'lvete. det är på kvällen ångesten kommer, man ångrar och undrar och ifrågasätter sig själv, vad har jag gjort med mig och min kropp ? jag dör om jag fortsätter så här.
men nu äter jag ju här på sjukhuset, regält och mycke för att gå upp i vikt. och nu är jag påväg till ett friskt liv!
fortsätt kämpa alla där ute med ätstörningar, det ska jag och jag tänker övervinna den!
livet på sjukhuset
inlagd
Jag har varit inlagd sedan i onsdags nu, med mitt bmi under 14. Och helt plötsligt känner jag mig inte smal längre, jag ser mig inte som smal utan som normal, mullig. Så det känns inte som jag borde vara här jag känner mig som en fullt frisk människa. visst är det sjukt? jag vet att det är sjukt, men ändå känns det så. jag kanske är tjock?
och här ska jag proppa i mig mängder med mat på dagarna.
jo jag vet vad du tänker, hon är allvarligt sjuk som tänker så här, ja det kankse jag är. Men jag lyssnar inte till förnuftet jag lyssnar på anorexian. det känns tryggt, jag litar på den.
och nu kommer maten in. :(
mitt bmi är oacceptabelt...
hejdå skola, hejdå sociala liv, (inte för att man har nått men), hejdå familjen, hejdå livet, hej då anorexia?
nej jag är inte död
men jag går på sparlåga som alltid. fast nu svettas jag, min förbränning har satts igång, så det kanske inte är sparlåga då? aja min vikt går varken upp eller ner. min krafter är som alltid.
men nu står jag inför ett svårt beslut.
- sluta skolan för att börja på dagvård där jag kommer att äta tills jag går upp och blir frisk, garanterat-
- fortsätta som jag gör, kämpa hemma. villket går sådär-
Nu ska jag ner och se tv, det blir alltid stressigt när jag ska blogga...
asghdjdfshkjagfsjgfkj
har ätit bra idag/ alla dagar på de senaste mamma och pappa bara tjatar och tjatar.
hela tiden! och dom överdriver också jag orkar inte det här längre!
döden
det måste ju vara bättre än det här, eller hur? det finns bara ångest här, inget finns kvar.
men jag har min familj och det är dom jag lever för nu, skulle inte kunna såra dom mer än vad jag redan gör.
jag får er att gråta nästan varje dag, jag sårar er hela tiden med den här sjukdomen. förlåt mig, jag vet inte hur många gånger jag vill säga det till er jag älskar er så otroligt mycke. kärleken från er håller mig kvar på jorden.
hej, hur mår du :) <3 ? - jo det är bra sj :) <3?
jag vill skära i mina armar och se mitt blod flyta ut, allt blod ut ur min kropp, tömma den tills jag inte finns mer.
