söndag

Jag orkar inte längre.. snart dör jag.  Snart finns jag inte mer.  Solen lyser svagt bland molnen,  fåglarna kvittar.  Jag borde höra och känna det,  men ingenting känns.

Det gör ont i mig och allt skaver.  Jag vill inte dö,  men orkar inte längre. Den jag har förvandlas finns det egentligen ingen som kommer sakna.  Johanna finns inte kvar hon är borta av något annat.  Jag vet inte vart hon är eller knappt längre vem hon var.  På såvis är jag redan död.  Jag vill inte dö jag vågar inte.  Jag vill inte leva såhär jag vet inte alls vart jag ska ta vägen.  Så den bestämmer och drar mig längre och längre in i mörkret.  Solen och fåglarna är bara ett minne.  Något jag hoppas på att få känna igen när jag nått ljuset.  Min kärlek går sönder,  blir för svag.  Jag önskar jag kunde ge mer men jag är för svag.  För att leva,  ge och känna.  Jag är övertaggen.  Hjälp mig. Hjälp mig

paraply

Jag har nog aldrig sett min pappa gråta. det kanske var på morfars begravning jag såg det. för många år sedan när jag var ett litet barn. Pappa har alltid hållt upp familjen, varit som en sol som gör allt för att lysa och påminna om regnbågen som kommer efter när regnet öset ner. När våra tårar bara trillar och vi lagt oss ner i vattenpölen och tappat hoppet om allt.  Idag var en sådan dag då allt gjorde extra ont. 
 
- Pappa sa till mig att johanna kommer att dö. Och sen gick han ut och var borta i flera timmar. Jag la mig på sängen och grät 
/mamma 

Kväll natt

Jag vill inte dö
jag vill inte sluta andas 
inte än
 
Jag är inte klar på jorden 
snälla låt mig vakna upp imorgon och göra allt bättre 
 
mamma pappa Martin mormor farmor 
vore de inte gör er så vore jag inte vid liv
och nu måste jag upprätthålla det för eran skul. 
Älskar er ni är meningen i mitt liv 

Pappa

Visst gör det ont ibland.. att se solen lysa genom fönstret. Och inte veta hur man tar sig ut,  Hur man ska hamna i något nytt. Omgivningen är dig lik och jag trampar kvar i mina spår. Men halva min familj gör ju också det?  Varför ställs de alltid krav på mig varför måste jag alltid lyckas. Pappa är min hjälte, han är den starkaste människan jag någonsin vet om. Ett hjärta fyllt av kärlek och ett mod av vita vingar. Jag brukar falla ibland och då plockar du alltid upp mig. Och får mig på fötter igen leder mig mot rätt stig. Utan dig skulle jag inte orka leva. Pappa du är min stjärna. Min bästa vän ❤

hobbit

Jag lever i en värld fylld av tvång oro och ständig snurrande i mitt huvud.  kan inte ens se en film med en vän längre, jag sitter där i min bubbla. Förstår ingenting ser en skärm med rörande figurer hör ljudet i bakgrunden för de som över röstar är tankar om att jag inte borde sitta still, att jag nyss åt för mycket.  Att magen känns uppsvälld, de känns tungt att andas och paniken intar kroppen.  Allt jag gör blir fel och borde ha gjorts på ett annat sätt. det gnager och sliter i mig och inom mig pågår krig för fullt. Smärtan är mer intensiv än om jag hade haft känslan av att ätit för lite,  den ångesten gnager mer försiktigt. Medans denna tar i så att hela havet stormar. Jag sjunker och flyter upp far runt och håller på att kvävas.  Samtidigt som jag sitter bredvid min oerhört fina barndomsvän och ska vara insatt i en film och samtidigt social. De gäller att hålla huvudet högt. Men när jag ständigt får vatten över huvudet så skiner kanske mitt världskrig igenom. Jag älskar dig min vän och du betyder så mycket för mig,  så mycket jag har upplevt och skrattat med dig i mina dagar. Du har varit en sol för mig. Tack Jannie ♡ 

hej igen

jag är 22 år, sedan jag var 15 har vi hängt i hop. ätstörningen och jag, på olika vis. vi har mognat tillsammans, nu är jag äldre och den tycks vara starkare än någonsin. jag lever i en vardag där allt kretsar kring den, där jag är styrd i ett fast grepp. men samtidigt känner jag mig trygg och att jag har läget under kontroll. men det har jag inte, jag kanske hamnar på tvångsvård igen. och sker det, tar jag nästan heldre livet av mig. jag var inlåst ett år sist, nu är jag rädd. livrädd för att hamna där igen, tvångsmatas och bli äcklig. känna hur ångesten tömmer mig fullständigt, känna hur den dödar mig. hur jag torteras. jag är rädd, men tränger bort att jag inte kan hamna på tvångsvård. imorgon är en ny dag, så ser mina dagar ut jag lever på ett litet hopp och en bortförklaring om att imorgon blir bättre. som att jag skulle vara stark nog att vända på det. och äter jag bra, blir ångesten arg. då gör det ont, kvider i mig. jag bönar och ber och försäkrar mig om att jag inte ska äta så nästa gång. jag måste ha ränat innan helst, eller promenarat. rört på mig hur som helst, och ska jag äta hemma med familjen krävs det att jag verkligen är riktigt hungrig.
 
men när jag sedan ätit och vi sitter där, vänds jag ut och in på några sekunder. ångesten och ätstörningen tar ordet, jag försvinner. blir okoncentrerad, arg, grining, ledsen. planerar hur jag ska göra för att förbränna. hur jag ska träna, eller komma undan nästa måltid.
 
jag tampas och slåss i huvudet varje dag, minut, sekund. Jag vill ju inte de här, detta liv tär på mig och värst av allt på min familj. Mamma och pappa som jag älskar er, och jag skulle kunna offra mitt liv för er. men det skulle inte göra er lyckligare. skulle jag ta livet av mig skulle jag på så vis ta allt ifrån er. det skulle jag aldrig kunna göra, jag önskar ni fick se mig glad och frisk. jag kämpar för er, och ni hjälper mig mer än vad ni tror. jag älskar er mest i hela universum, ni är slagen i mitt hjärta. 

skriver av mig

jag klarar kanske att gå upp i vikt själv, iallafall en bit. jag kan tillåta mig själv och jag vill få tecken av kroppen att den fungerar och mår bra. mycket tack vare dig, tänker på dig alldelses för mycket. och önskar att jag fick krama dig nu, vara i din famn. men min vikt och fortfarande barnsliga kropp som aldrig har fått chansen att utvecklas till en kvinnokropp gör att jag måste hålla mig undan och gömma mig. Fast jag snart fyller 20. och du ett år ärldre. hatar att jag är begränsad, att jag måste hålla mig undan. och att de ändå aldrig skulle gå. att jag inte kan ut och träna i min kropp, att den bryts ner och förstörs. att jag inte kan umgås helt normalt med människor utan att tänka på matsituationer, att allt kretsar runt mat och vikt. samt min rädsla som hela tiden backar mig, bygger upp hinder. om att jag ska bli ful äcklig, ingen kommer någonsin kunna tycka om mig. rädd för vad du kommer tycka, om jag helt plötsligt en dag dyker upp med tio kilo till på kroppen och ser fet ut. att jag har tappat insikt och förlorat kontroll helt, inte bryr mig längre... Vill bara att du ska få veta att du ändå är den som just nu får mig motiverad, du som jag totalt gjort bort mig för nu. Du vet att jag är kär i dig och jag vet att du inte känner samma. men nu spelar det ingen roll, du får vara min skimmrande stjärna på natthimmlen. du har gett mig mer än vad jag har gett dig, och jag tycker om dig så mycket och jag önskar att jag kunde vara något för dig. jag vill så gärna ge dig något, så jag hoppades på att du fick självförtroende av allt det som jag sa till dig. även om jag var pinsam och patetisk så kom orden direkt ifrån mitt hjärta. och som jag sa... du är den finaste jag vet. 

3 saker och ett faktum

1 jag har skickat ett brev och väntar på besked
 
2 anorexian ska besegras föralltid
 
3 jag tror jag är kär
 
jag har gått ner i vikt, ser benranglig ut igen. byxorna hänger

saknad av trygghet

Två tranor i skyn, sida vid sida
oskiljaktiga 
aldrig ensamen

Fotografier

Har sett på gamla bilder, och funderat vem hon var. Hon som ser in i kameran med livlösa ögon och själslös som ett spöke. Livet är påväg att falla ur hennes kropp, för den är så tanig. Bara ben och knosor som göms i tyg, och i hennes huvud snurrar en roulett av mat, mat och mat. Kontroll och diciplin. 
 
Vem hon var? var jag hon... Jag känner inte igen mig och kan inte förstå hur något kan greppa tag om en så hårt att man är beredd att låta döden segra för en känsla av kontroll.
 
 

EGO

jag vet att det finns tecken
jag känner i min själ när jag vandarar fel
när begär och lätta vägar lockar mig
när jag gör fel
när jag är egoistisk
 
kärlek gör mig egoistisk
när jag inte når den
jag tappar bort mig själv
blir något jag inte vill
 
jag ska klättra på stegpinnar som är stabil, hel och ren
istället för det pinnar som är skör, som kan falla och aldrig tar mig hela vägen upp
 
vägen till himlen

hjärtekras

orolig i själen eller smärta i hjärtat
saknad av någon
saknad av dig
 
jag är kär 
som vanligt
igen
igen
 
i någon som inte känner samma för mig
i någon som inte vet
i något omöjligt
 
t♥
 

maj

Det är otroligt hur tiden har gått... hade glömt den här lilla bloggen. inte glömt, kanske förträngt. jag har inte anorexia idag, det är bortblåst. ätsörningen finns delvis kvar, men jag kan erkänna det. jag förnekar inte, som jag gjorde förut. jag har små problem som slipas bort med åren, slipas bort med glädjande stunder. vänner som får mig att skratta, en kille som får mitt hjärta att banka, fåglarna som sjunger ute i våren. solen som värmer, som jag såg förut men inte kände. nu kryper den innanför min hud och värmer. talar om att i slutet blir allt bra.
 
jag har vandrat och vandrat och nu kan jag vända mig om på berget och se ner på stigen på vägen jag gått. jag ska fortsätta att gå, jag tänker inte stanna. nu vet jag vad livet handlar om... lite mer. jag är inte helt ensam och människor finns runt mig, precis som jag ska finnas för dem. jag har insett så mycket. trotts vad den här anorexian har tagit av mig så måste jag säga att på ett konstigt sett har den gett mig mycket. den har fått mig att växa och inse saker. jag ska fortsätta vandra, nu är det dags att gå vidare och ta nästa steg i livet.
 
leva tonnårsliv, fast jag snart är tjugo. men bättre sent än aldrig.
kärlek till dig, om någon läser här. då känner du mig bättre än någon annan. fast du förhoppningsvis inte vet vem jag är ♥

!

jag är bestämd, som jag aldrig varit förr
det handlar om mig mitt liv
inte vad andra tycker. det handlar om mig
 
jag gör allt, dricker grädde. äter allt som är förbjudet
jag har släppt allt.
jag ska upp i vikt
 
det är över
med anorexian
NU
NU NU för alltid
 
du ska inte ta en dag till av mitt liv
 
tack och adjö
nu ska jag leva mitt liv.

äter så det sprakar

kärlek är svårt och den är nog inte till för mig, precis som den där äkta vänskapen. de där som alla har, du vet bästa vänner. jag misslyckas alltid i det jag gör, och om det är något som jag inte gör... ses de också som ett misslyckande.
 
Mina tjejklasskompisar:
- De är bästa vänner eller?
- Ja
- Åh tänk vad hemskt att inte ha en bästa vän!
(med uppspärrade ögon ser de på varandra, kommer inte håg om jag också spärrade förvånat upp mina ögon. hur som hellst håller alla medlidande med)
- Jaa
- Ja herregud ja!
och jag sitter i tystnad.
 
kanske är det mitt problem, jag funderar spekulerar och drar i alla trådar jag kan komma åt, är det min ensamhet som är grunden till ätstörningen? ja menar, alla som vet vad en ätstörning innebär vet också att maten bara blev ett offer. ett offer för ett lidande inom sig, hade jag börjat med droger kanske det hade fyllt mitt svarta hål.
 
aldrig öppnar jag mig för någon, ibland undrar jag om det finns någon överhuvudtaget som verkligen känner mig. jag har kompisar, och ibalnd får jag konstigt nog höra att jag känner många eller att jag är i farten och gör saker ofta och så. men sanningen är att jag bara är den som dras med i vinden, jag är inte ett tredje hjul, inte fjärde, kanske femte/ sjätte? ingen står mig nära, och jag kan automatiskt inte ha någon som står nära mig.
på något sätt har jag lärt mig vara ensam, om man nu kan lära sig det? anorexian gjorde mig ensam, jag gjorde mig själv ensam.
 
jag skulle kunna skriva en hel roman med ord och meningar som rinner av från det som är trasigt i mig. skulle kunna tömma ett helt lexikon från mitt virvlande sinne, det är fasligt frustrerande och energisugande med mina tankar. jag kan tänka så mycket att jag inte kan tänka något alls tillslut.
 
undra om det finns någon i världen som är som jag?...eller i varje fall någon som förstå sig på mig?
 

hej november, jag ska bli stark nu

* Tänk att vem som hellst, som skriver in bokstäverna och klickar enter kommer hit...
  till ett ställe där jag har öppnat mig som jag inte har gjort för någon i hela världen.
 
Så du undrar hur det är idag? vart jag står, om jag fortfarande är kvar. kvar med anorexian, kvar utanför livet?
Det ska väl vara enkelt att svara ja eller nej, men jag vet inte. jag kan faktiskt inte säga... och hur förvånad blev **** (min kontaktperson på dagvården) när jag klev in där idag, över ett år senare och jag säger - jag vill prata.
 
mormor bad mamma att - hon måste ju ha hjälp 
mamma suckar förtvivlat - vi har ju redan försökt
 
det sticker som en kniv i mig, att se deras glöd slockna tack vare mig. Jag släcker lågan på dem jag älskar mest i hela världen. Om ni förstod brukar jag tänka, om ni kände de som jag känner, skulle ni förstå.
 
Men nu är det dags att ta tag i det, så det var därför jag stod där, klev in som om det var igår jag slutade dagvården. Och rycker i någons hand, som blir förvånad. - Jag vill prata
 
nu har jag gjort något, jag har gruvat och tvekat och samlat mig inför ett år. att ett år ska behöva gå?
jag är nitton snart, och får panik över att jag inte har levt som tonåring, sista året nu. NU är det väl dags?
 
 
 
 
 

.snabba inlägg.

läser igenom gamla inlägg, och inser att det skett en utveckling inte bara med kroppen, sjukdomen.
utan mig, jag har växt som person. skulle nog aldrig kunna visa den här bloggen för någon jag känner för det som jag nu läser i den är inte längre jag.
visst delen finns kvar i mig, jag är inte en helt annan person. men det har skett en stor förendring.

I'm

hej
jag lever
mer än jag har gjort sen...
7 år?
du vet... när allt började.
jag är frisk, typ. det känns konstigt att säga efter alla år. jag är arton år, men visst jag är inte lycklig. och jag kämpar fortfarande med saker. Min mens, och att trivas i kroppen. ständigt tjat, i mitt huvud alltså. men maten är = no problem. herregud, tack.
amen
vill tillägga:
jag väger 50 kilo!
kan ni fatta!?
- ja jag gör det... men
vad jag inte kan fatta är, hur i h'lvete jag såg ut när jag vägde 33. det är sjukt.

jag och min mage

varje gång jag ha ätit känns det som min mage sväller upp och blir enorm. jag får massa tix om att kläderna inte får sitta åt, har jag ett par byxor som sitter åt i midjan får jag panik, för jag känner mig tjock när det sitter åt.
Och sitter jag upp med rak ryg, kan jag inte slappna av i magen för då känns det som om jag har värlens balongmage, sjukt jag vet...

och mina lår blir enorm när jag sitter ner och mina arm känns också tjocka, ja hela jag som värlens fetto...

måste se upp mot ljuset

ni frågar hur jag mår, hur det är med mig, säger att det är tomt på skolan. ni bryr er, jag kan inte fatta, ni frågar efter mig, mig...  tack så mycket, det finns otroligt fina människor som verkligen bryr sig, ett stor tack direkt från hjärtat till er <3, det värmer verkligen.


liten uppdatering om vikten, ett halvt kilo upp sen förra veckan. det går framåt, och nu har jag ett mål här ska ni få höra:

få mens, få min kropp att fungera normalt
ta kontakt med mina gamla vänner, som jag saknar, och älskar innerst inne :'(
jag vill vara smal, vara hälsosam, men inte sjuk
träna, åka skidor, springa, dansa, göra sånt jag gjorde förut
bli mer öppen och social mot människor

allt det här kan jag få om jag bli frisk, allt det här, ett liv.

RSS 2.0