Svag midsommarafton
Jag hatar att vara sjuk. Jag hatar att de är på de här viset. Är hemma med min fina familj. Men alla verkar ledsna och oroliga. Stämningen är spänd. Jag går på högvarv för att kunna klara av ångesten. Hantera den. I morse plantera jag och mamma saker ute i landet. När jag gräver sticker det till i hjärtat.. pulsen har varit hög hela dagen. Jag brukar ha låg puls men nu slår den snabbt och jag känner mig liksom slut i kroppen. Och i sinnet för den delen, Jag måste ständigt planera och försvara mig och känner stressen av mamma och pappa att jag ska äta mellanmål och så vidare. Nu vill jag bara ut och gå. De skriker i mig att jag måste röra mig. Åh jag orkar inte de här. Det tär.. och det tär på mig särskilt när jag ser hur det tär på min familj. De gör ont. Ont. Jag älskar er så..
Om det går att ta en bild tänkte jag förklara lite hur de ser ut. Varje dag skriver jag dessa planeringar. Dagen går alltså ut på att få så ångest fri som möjligt. Tills jag själv är helt slut. Vilket min kropp verkligen tycks vara idag.
Om det går att ta en bild tänkte jag förklara lite hur de ser ut. Varje dag skriver jag dessa planeringar. Dagen går alltså ut på att få så ångest fri som möjligt. Tills jag själv är helt slut. Vilket min kropp verkligen tycks vara idag.
juni 17
Jag har sett ett ljus, det fladdrar svagt inom mig. Jag vet inte vad det betyder. Men det bubblade ur mig, fladdrade ur mig i dag. Var det solen? Fåglarnas kvitter.. Jag liksom vände mig bort från ångesten. Lyssnar inte till den. Jag föreslog en vän att vi skulle åka på en resa, fara iväg. Leva livet. Var det verkligen jag? Gamla Johanna som älskade livet. Ja jag tror de va hon. I helgen ska jag ut på krogen, spela bilbingo, boka en resa, kanske på middag och träffa en kille. Ja jag vet inte? Är det nu jag står vid valet, är det nu jag äntligen vågar. Vända mig till solen och leva. Jag är less på mörkret och döden. Jag vill leva, Jag måste faktiskt leva. Dö ska jag en dag men tills dess. Alla dessa ord. Får mig att undra, vem är jag egentligen? Jag känner gnistan från något förflutet i mig. Låt mig få blomma och grönska med sommaren. Låt mig få leva igen. Gud jag älskar dig. Tack för att du lyssnar till mig och tack för all kärlek du givit. Nu måste jag bli stark och ge kärlek åter
13 juni
De gör ont. Det virvlar av oro. Jag känner inte igen pappa, det finns ingen glädje ingen gnista inget hopp. Pappa har alltid varit den med gnistan som aldrig slocknar. Nu har ätstörningen efter flera år lyckats kväva den. Jag hatar att de är så här, jag känner mig hemsk. Jag är ett mörker som tar bort ljuset. Förlåt. Som det vitvlar i mig, jag får ingen ro. Men de förtjänar jag nog inte hemma heller. Vet inte vart jag ska ta vägen. Vet inte vart jag är vem jag är eller vart jag är på väg. Allt är mörkt och jag är i ett svart hål som tycks leda mig rätt ner i avgrunden.
~
No Rain
No flowers
No flowers
¤
Jag har ont i sinnet och lika så ont i kroppen. Jag har slut på krafter, luften har gått ur mig. Helt tom, helt slut. Jag har ont. Allt gör ont. Jag är så nära. Nära att sluta. Jag lever på gränsen, ett gränsland. Jag är inte rädd, smärtan är störst. Och den tar över hela mig. Svart, mörkt, kallt och hårt. Och jag måste vara i fred. Lämna mig. Se inte på, vänd er om. Kan inte låta någon se mig nu. Glöm mig. Begrav mig. Och sprid min aska i havet. Ingen grav och ingen begravning. Utan en stund vid havet. Familjen, mina älskade. Samla er och lämna aldrig varan. Jag är i horisonten och väntar. Jag älskar er
☆
Mitt jobb.. min praktik rättare sagt. Det känns så fint att få umgås med er människor, vackra, varma och glädjespridare. Det lyser en auora runt er som jag svepa in i, jag hamnar i trygghet och ljus. Det är vacker. Just nu utbildar jag mig till undersköterska och det känns rätt ändå in i själen. Detta värmer mitt hjärta och jag hoppas att jag kan värma någon annans. Min själ bölder när jag går dit och jag vet garanterat att den läsk ihop lite varje gång jag går hem och har fått en stund med er. Tack ♡
Mamma kom med matlådor idag. Min mamma hon gör allt, allt, allt som inte ens går. Tack mamma.. som jag älskar dig. Jag är så rädd för döden för att jag inte kan lämna nu. Jag får inte. Kan inte göra så mot er. Jag ska kämpa. Kämpa. Kämpa.. för er. ❤
Mamma kom med matlådor idag. Min mamma hon gör allt, allt, allt som inte ens går. Tack mamma.. som jag älskar dig. Jag är så rädd för döden för att jag inte kan lämna nu. Jag får inte. Kan inte göra så mot er. Jag ska kämpa. Kämpa. Kämpa.. för er. ❤
markus
Jag förstår att du inte vill ses.. Hur attraktivt är ett benrangel.Nu är jag nere på 39 igen. Trotts att jag äter väldigt mycket. Men jag tränar och kroppen slitet ont och verkar ständigt brytas ner. Min ångest gör att vila är förbjudet och jag är kvar i samma spår. Äta träna äta träna äta..och jag tappar kilo på kilo. Jag vill träffa han, en kille som det kändes så bra med. Vi sågs på ett Cafe och det var något speciellt. Och jag vill inte välja sjukdomen framför allt nu. Jag vill välja livet. Därför sätter jag ätstörningen på spel, jag utmanar den. Den vill inte att jag ska träffa någon, speciellt ingen kille att få känslor för. Fika, äta och tillåtas det. Nej men jag ska utmana den. Problemet lyder som första raden. Vem vill vara med ett äckligt benrangel?
mamma ♡
Jag älskar dig världens bästa mamma. Det finns ingen bättre mamma än dig, du lyfter berg för min skull. Och jag önskar jag kunde ge dig styrkan från alla universums stjärnor. Jag älskar mer än vad det finns ord till.
lördag i Maj
Vi gråter, det är som att det regnar inne i lägenheten. I vårat lilla hem, stora mörka regnmoln hänger över oss. Vi har inget att hämma oss under. Så våra själar gråter tillsammans. Mamma dricker vin och gråter. Jag håller mig här hemma fast ätstörningen skriker att jag ska åka till min lägenhet. Där jag får bestämma, där jag kan motionera, träna och äta som jag vill. Men jag har inte hjärta till det idag. Mamma är förkrossad och pappa lika så. Deras känslor är okontrollerade och de vet att jag snart kanske dör. Men i mitt huvud snurrar ångest och oro. Ångest för måltiderna, stilla sittande. Svårigheter att träna inne på mitt rum. Paniken växer sig.. gror av regn från tårar. Vi satt vid köksbordet och grät.. varför ska det vara på de här viset. Jag vill vara fri och bestämma över mitt liv utan att andra påverkas. Och nu gör jag detta mot de jag älskar mest i hela världen. Jag är en egoist. Men jag har inget val jag måste leva såhär. Fast det regnar. Jag är så ledsen. Mitt hjärta har krossats i bröstet för det gör så ont att se er gråta. Den smärtan är de värsta jag vet
nerpinochsimfotmedfler♡
Livet.. förstår mig inte på det. Ibland orkar jag inte, varje andetag känns tungt. Och ibland är det som om jag vaknar till liv och börjar se igen. Allt vackert och fint som finns här i livet. Det är en gåva och jag har så mycket att ta till vara på. Livet är vackert när jag vågar låta solen skina på mig. Gemenskap av vänskap och kärlek är det finaste som finns. Jag ser då meningen.. som jag dagligen grubblar över. Meningen med livet
...
Det är knappt jag orkar, ta fram telefonen och skriva. Logga in här. Jag orkar inget längre, träna och planera måltider. Så att inget kommer i kläm. Vara ute, röra på mig och min en timmas styrketräning om dagen räcker inte längre. Det kryper och skriker i min kropp. Jag orkar inte. Snart dör jag. Finner inga ord ens.. fast jag har massor att skriva. Massor jag borde tömma ur mig. Men kraften är slut, dagen är färdig lämpad och nu ska jag genomlida natten och invänta nästa krig imorgon. Det är inte jag som styr, skulle jag gjort det skulle det aldrig sett ut såhär. Snart känns döden som jag känner är nära som en befrielse.
måndag
Det gör ont.. ont att finnas till. Ont att leva, jag är en skugga, en vålnad som inte länge lever. Det går inte längre. Idag mötte jag på två gamla klasskompisar i stan när de kom upp för rulltrappan på hm. Jag stod där med med en hög kläder i famnen, letar förtvivlat efter kläder som inte ramlar av. Inte som är fina utan som håller sig uppe.. Hej. Tystnad. Stelhet. Osäkerhet om vart vi hade varandra. Men efter något skratt känndes allt som vanligt igen, jag kände mig som Johanna med solljus och fågelkvitter runtomkring mig för ett ögonblick. Den där Johanna som levde och fnissa sådär så det bara bubblade ibland. Men nu var jag svart, tom, hård och kall. I mitt skal. Vi hade ju knappt setts på två år, nu är allt så annorlunda. Den mörka världen har tagit mig och det speglar sig utåt, trotts att jag försöker måla upp ett skal med färg. Men ni kände väl knappt igen mig, vem är hon. Det är ju bara två år sedan. Vad har du tagit vägen och vad har du gjort? Försiktiga frågor som ville veta men samtidigt inte röra upp något känsligt. Jag kan knappt umgås längre med någon, mörkret tillåter mig inte fast jag vill. Hade vi stått där för två år sedan och pratat om den festen hade jag stuttsat upp och ner och längtat, varit på samma plan som er. kännt spänning och glädje, men de känslorna existerar inte längre. Jag minns inte känslan, jag vet att ni verkligen menar att ni vill jag ska vara med på fredag. Och det vill jag Johanna innerst inne också men det spelar ingen roll för det tillåts inte. Jag kan inte, det är bara så det är. En annan vän ville ses imorgon mellan 12-14, men bara det känns svårt att planera. Allt måste stämma för mig med måltider och träning (framförallt) Men hur mycket jag än planerar och försöker få det perfekt så blir det aldrig det. Utan ångesten besöker mig dagligen och allt jag gör blir fel. För att sammanfatta detta inlägg: solen i mig har slocknat, fåglarna har tystnat och snart orkar jag inte mer. På riktigt
solljus
Mamma och pappa jag älskar er. Ni är mitt allt, min själ mitt hjärta. Mitt liv. Om jag kunde skulle ja ge allt från mig till er. det ända sättet tycks vara att lycklig för då blir ni också det. Så jag ska le, trots att regnet öser ner. För er ❤
.
Jag är inte arg idag.. har ingen ork till det. Har antagit utmaningar och känner mig besegrad av ångesten. Nu skrattar den åt mig, hånar mig varför gjorde jag det. Varför åt jag pajen till middag, med vitt mjöl och smör. Och inte nog med det ett rejält kvällsfika tre timmar senare efter att jag suttit stilla och knappt rört mig. Och nu är jag fast här hos mamma och pappa. Imorgon är de lördag vilket innebär att jag måste fly. Från bråk, tjafs och ångest att gå till mötes om jag stannar. Jag önskar jag kunde. Jag vill vara här hemma helst hela tiden. Men hur ska jag då kunna träna? Gå ut och gå och följa mina matrutiner.. Jag känner mig så besegrad att inte ens paniken än har intagit. Allt gör ont. Det river, skriker i mig. Men jag orkar inte. Inget jag är utslagen som att jag knappt lyssnar på ångesten? Eller vad är det som händer egentligen? Jag intsl
slut
Kvällsifka:
1 knäckebröd med grönsaker
1 dl keso
2dl mjölk 1,5%
1 kokt ägg
1/2 apelsin
behöver jag säga mer än så?
tjock mätt äcklig vill gå under.
tidigare idag
9.00
1 portion gröt
bär och apelsin
1,5 dl mjölk
1 kokt ägg
13.00
2 morotsbiffar (köpta)
couscoss
grönsaker
keso
17.30
kyckling
potatis
gräddsås!
grönsaker
21.00
kvällsfikat..
Ja jag får välja på detta.. känna mig tjock och pressa mig upp i vikt på egen hand. eller läggas in på tvångsvård och tvingas upp till bmi 20 och vara inlåst hela sommaren (igen). räcker med att jag var det förra sommaren.
alternatvet låter enkelt och självklart nu när jag skriver det, och formulerar ord utanför mig. men det är så otroligt, fruktansvärt smärtsamt. jag vill lägga mig ner och förvinna för gott. det gör så ont. och nästa dag blir den samma. allt är ett lidande , jag orkar inte. men jag måste. jag vet är förvånad hur jag tar mig igenom dagarna med smärtan men det tycks gå igenom. jag sliter så ont. mamma och pappa med, de mår kanske ännu sämre än mig. förlåt. jag orkar inte
inget
längre
men kan inte ge upp
för då ger ni också upp
@@@$/^//^& jag är äcklig
Jag är inte arg idag.. har ingen ork till det. Har antagit utmaningar och känner mig besegrad av ångesten. Nu skrattar den åt mig, hånar mig varför gjorde jag det. Varför åt jag pajen till middag, med vitt mjöl och smör. Och inte nog med det ett rejält kvällsfika tre timmar senare efter att jag suttit stilla och knappt rört mig. Och nu är jag fast här hos mamma och pappa. Imorgon är de lördag vilket innebär att jag måste fly. Från bråk, tjafs och ångest att gå till mötes om jag stannar. Jag önskar jag kunde. Jag vill vara här hemma helst hela tiden. Men hur ska jag då kunna träna? Gå ut och gå och följa mina matrutiner.. Jag känner mig så besegrad att inte ens paniken än har intagit. Allt gör ont. Det river, skriker i mig. Men jag orkar inte. Inget jag är utslagen som att jag knappt lyssnar på ångesten? Eller vad är det som händer egentligen? Jag intalar mig själv att gjort är gjort. Jag har ätit de där nu och jag kan inte ta tag i de förens imorgon.. jag måste träna imorgon. Tjocka feta lata ohälsosamma jag. Vem tror jag att jag är?! Sitta still och äta mig proppmätt på onyttigheter. Fyfasen detta ska jag få igen för!!! ÄckeL. Jag får fram och tillbaka i sinnet vill sova nu och vakna imorgon helst utan ångest. Men är tveksam till det. Godnatt och skjut mig tack
hökgzjrxhlxlyf
Säg någon jag inte är arg på. Jag blir förbannad, irretarad, less och vill dra mig ifrån alla. Familjen, vänner, släkt.. alla. Och även denna jävlahikgfkgkfjddjjddf telefon jävel som inte går att skriva på!!
Igår svor jag åt en unge som skrek inne i en provhytt när jag stod och prova byxor på byxor och alla bara trilla av. Inte ens xs tycks sitta uppe längre.. Idag sa jag håll käften till min katt som jamade vid dörren. Jag är arg. På allt och alla. Ingen lämnar mig ifred. Alla tjatar att jag ska söka hjälp. Jag äter ju, fattar ni inte!? Jag drar mig undan alla vänner för jag orkar inte detta. Och mina föräldrar tjatar sönder mig. Nu har jag ju ätit mycket! Och blir lika imorn och imorn. Fuckxghhvhgfsssgkmplvfdef skit och får åt helvete med allt!!!!!!! Huxdfxcxdxklbfd
m
Känner mig faktiskt lite påhoppad av en vän idag. Vi har inte så bra kontakt nuförtiden och känner hur hon var arg på mig och min situation. Hon har själv haft anorexia och är inte fullt frisk vilket förklarar varför hon känner som hon gör mot mig. Jag har ont i själen och vill helst att vi ska gå skilda vägar. Men inte som ovänner. Vi är inte bra för varandra. Jag önskar dig all lycka i världen och jag älskar dig Madde. Du är en vacker människa och du förtjänar ett liv utan dessa psykiska problem. Vi må gå skllilda vägar. Kanske mötas någonstans i livet senare men inte här och inte nu. Låt mig vara, Lev ditt liv så kommer du också må bättre. Just nu verkar du vilja ha mig under kontroll och det stressar dig. blir inte bra för någon. Kärlek till dig min vän.
oförklarligt
Det är inte jag som valt de här. Ingen tycks förstå att den valde mig..
11. 00
Jag orkar inte. Vill inte. Att andas gör ont. Allt gör ont. Hur ska jag leva för att överleva.. Ska jag leva? Är det värt detta lidande. Jag har ont i hjärtat men lika ont i själen. Orkar knappt finna ord, orkar knappt försöka. Jag ligger nere i vattenpölen där de regnar på mig. Jag har gett upp, för jag finner ingen mening. Det gör för ont.
Mamma, pappa och martin jag älskar er. Lev för mig om jag dör idag.
Mamma, pappa och martin jag älskar er. Lev för mig om jag dör idag.
